”Jag är stark och full av mod när jag paddlar utför floden…

… Jag är Hiawatha och ska ut på jakt!” Musiken tonas ner och ersätts av den behagliga berättarrösten som säger att man själv kan följa med i boken och att ”när du hör det här ljudet [ljud] Ja, just det ljudet. Då är det dags att vända blad”.

Det är mer än 20 år sedan jag lyssnade på Hiawatha senast men jag kommer ändå ihåg både sagan och sången. Jag sjöng den senast för äldsta sonen igår när vi hittat en annan gammal bok om Hiawatha som fick utgöra kvällens godnattsaga. Tanken slår mig då: Varför minns jag det här? Skulle ni be mig återberätta fler av musiksagorna – ni vet de som man själv kan LÄSA i boken, TITTA på bilderna, eller LYSSNA på bandet (ja, det var ju kassettband på den tiden) – så kan jag göra det, ordagrant och med exakt rätt röstläge och tonfall. Frågan återkommer: Varför minns jag det här? Jag har ju ändå tillbringat timmar med att lära mig Sveriges historia, Pythagoras sats och det periodiska systemet men jag minns nästan ingenting. Vad var nu det där med hypotenusan och varför var Spinning Jenny så revolutionerande? Inte en aning! Däremot, vad utbrast Kung Stefan när den elaka Häxan kastat sin grymma förtrollning över Törnrosa. Enkelt: ”Samla ihop alla spinnrockar i landet och bränn upp dem!”

Visst är det väl ändå fascinerande? Du kan spela en låt för mig som jag aldrig hört förut. Vid andra versen nynnar jag med i melodin. Andra gången jag hör den sjunger jag med i texten. Jag vet inte hur många gånger jag försökt lära mig namn på kungar och drottningar i Sverige men när jag försöker minnas är det helt tomt. Selektivt minne, för att uttrycka det milt.

I och för sig tror jag att mina barn gläds mer åt att jag kan sjunga om den stressade lilla vita kaninen i Alice i Underlandet än om jag kunde redogöra för detaljerna kring den industriella revolutionen. Visserligen kastar jag gärna ur mig latinska namn på djur men det leder mest till att min make spänner ögonen i mig och väser besserwisser. Så kanske ska jag ändå vara tacksam att jag inte minns allt. Tänk vilken dryg och obehaglig typ jag skulle vara då.

    

Nattmaror och drömlandskap

När jag var liten – och upp i högstadieåldern – var jag mörkrädd, väldigt mörkrädd. Nästan varje natt vaknade jag av mardrömmar och kunde inte somna om, alldeles ensam i mörkret. Jag utvecklade en liten rutt som gjorde att jag kunde ta mig från mitt till mammas och pappas rum utan att behöva gå i mörker: Först smög jag ut handen från täcket för att tända sänglampan och sen taklampan. Säker i ljuset från mitt rum vågade jag sträcka ut handen och tända lampan i hallen. Ingen lampa släcktes förrän en ny tänts. Jag tassade igenom hallen till mammas och pappas rum och här nåddes den kritiska punkten. Nu återstod kanske två meter till sängen och mammas trygga famn. Jag tog sats, släckte lampan, nästan flög över golvet och sen ner under mammas varma täcke. Där låg jag nöjd och lipade till alla spöken och monster som lurade i mörkret. Ha, ha, ni lyckades inte ta mig den här gången heller!

Jag minns allt i detalj och också känslan av panik när mörkret slöt upp runt mig. Det paradoxala med allt detta är att jag så länge jag kan minnas älskat skräckhistorier och böcker och filmer med samma tema. I mellanstadiet började jag läsa pappas Koontz-böcker och gick raskt vidare till storfavoriten DET. Men redan innan dess hade jag – kanske som ett sätt att bearbeta mina rädslor – börjat skriva historier med rysliga inslag. Inte alltid just spöken och monster men ändock, det var knappast tal om några trevliga och upplyftande berättelser. Jag tänkte bjuda på en av dem i slutet av det här inlägget.

Innan vi botaniserar vidare bland mina episka verk (hmmm…) tänkte jag bara dela med mig av den positiva effekten av min rädsla för mörker och mina hemska mardrömmar. Jag lärde mig faktiskt att i sömnen skilja på dröm och verklighet. Inte alltid men ofta. Så när jag kände att en dröm började te sig alltmer som en mardröm, ja, då väckte jag helt enkelt mig själv och gör så fortfarande.

Nu – en kort men spännande historia från åren kring 86 (notera särskilt stavningen):

”RYSARE

Natten var tyst och stum. Titti satt i sitt rum och sydde. Plöttsligt hördes ett tjut! Titti tittade ut och fick se en blodig människa. Hon låg så stilla. Men plöttsligt såg Titti en fasanfull syn hon såg att den blodiga människan var Tittis syster. Titti sprang genast ner till hennes syster som låg så stilla och blodig på marken. Tittis mamma som bodde i huset mittimot Titti kom springande till Titti och så frågade hon Titti: Vad har hent? SER DU INTE DET? frågade Titti. Jo nu ser jag det. sade hon. Tittis mamma föll i gråt. SENARE. Nästa dag pratade de om mordet i radion. Titti satt och lyssnade på radion. Sen så visade det sig att Tittis syster hade blivit skjuten.

.SLUT.”

Det, mina vänner, var väl en riktigt ruggig historia. Stephen King, släng dig i väggen!  

Kärlek

Jag har en tygkasse bredvid mig i soffan och innehållet är ovärderligt. Däri ligger alla mina dagböcker. Jag har inte räknat dem men de är minst 20 stycken, säkert fler, och de spänner sig över åtminstone 15 år. Det blir många tankar och upplevelser och "I love [infoga namn på senaste kärleksobjekt]" och just kärleksobjekten är många. Kära nån! Det förvånar mig att dagböckerna ens håller ihop längre, när de är så sprängfyllda med olycklig kärlek. För på den tiden var kärleken ofta just det, olycklig och obesvarad.

Objekten växlar oftare än dagböckerna byts. Ena dagen är jag obeskrivligt lycklig och andra dagen rinner tårarna hejdlöst, till tonerna av "Please don't go girl", "It must have been love", "Heaven", "(Everything I do) I do it for you", "I swear" eller någon annan ballad som passade att snyfta till en stund. I högstadiet hade jag samlat mina för tillfället älskade ballader på ett TDK-90-band och döpte det till "Tätt intill låtar". Det här bandet skulle vara perfekt att ha i bakgrunden när HAN äntligen fick upp ögonen för mig och inget hellre ville än att krypa nära mig i min tonårssäng med virkat överkast. Han fick aldrig upp ögonen för mig och senare berättade min storebror om hur jag, när jag fick veta att [HAN] skaffat en annan tjej, stängde in mig på mitt rum, satte på "Tätt intill låtar"-bandet på hög volym och kom ut rödgråten långt senare.

Jag var väldigt passionerad och kär på ett i vissa fall stalker-aktigt sätt; sällan i de killar som var intresserade av mig utan hellre i de som knappt visade något som helst intresse eller kanske mest var intresserade av bara en sak och dit hade jag långt kvar.

Så sent som i början av 20-årsåldern bestämde jag mig på riktigt. En kall söndagskväll var jag på bio med dåvarande kompisen Veronica och tittade på Titanic. Jag älskade den! Och jag grät och hulkade så jag knappt kunde andas. Vilken kärlekshistoria! Det var så vackert och sorgligt på en och samma gång och det var då beslutet fattades: Jag skulle inte ge upp förrän jag hittade kärleken jag kunde dö för, men mest kärleken som i sin tur också var villig att offra sitt liv för mig. Ingen press bara...

Jag tänker faktiskt inte gå in på några närmare detaljer (i alla fall inte den här gången) om hur mitt liv såg ut tiden efter beslutet men med facit i hand kan jag säga att jag inte helt levde efter min nyfunna insikt. Däremot kan jag berätta om när jag såg Titanic för första gången tillsammans med Mats. Inte många månader in i vårt förhållande, i den gula skinnsoffan i vardagsrummet på Kungsängsvägen, satt vi tätt intill. Jag grät och grät även denna gång men insåg någonstans under filmens gång att nu har det hänt, på riktigt. Kärleken jag kunde offra allt för, han satt där alldels bredvid och han älskade mig. Tänk, det var hit jag varit på väg hela tiden och nu var jag här.

När vardagen smyger sig på, eller kanske rentav tvingar sig på ibland, när barnen skriker och bråkar, när jag kommer hem sent och middagen inte ens är påbörjad DÅ, då ska jag tänka på det (och älskling, det gäller även när jag envisas med att blogga fast du hellre vill titta på film): "I'll never let go, Mats, I'll never let go"...

<3

Minstingen

Egentligen har jag bara ett syskon. En storebror - som jag alltid har älskat men lärt mig att uppskatta först någon gång i tonåren. Missförstå mig inte nu. Det var inte så att jag var otacksam, han hade också en del att göra med det hela. Mellan de tillfällen han övade karateslag på mig (visst, jag var inlindad i en madrass men det spelade liksom ingen roll), dunkade i väggen mellan våra rum så att alla mina fina småsaker i prylhyllan ramlade ner i akvariet eller kittlade mig så att jag faktiskt tillslut kissade på mig (ja, det är inte bara något man säger utan det kan hända...), ja, då fanns det inte så många stunder kvar att riktigt uppskatta honom. Men, som sagt, det vände någonstans i tonåren och bättre storebror kan ingen ha.

Under alla de år när jag och storebror inte drog helt jämt hade jag ett substitut. Min kusin Anna är fem år äldre än jag och hade sedan tidiga år önskat sig en lillebror. Lillebror stod högst på önskelistan till varje födelsedag och jul men han kom aldrig. Anna fick istället nöja sig med en liten kusin vid namn Johanna. I många år hade hon mig i släptåg och tog med mig till alla möjliga (och omöjliga?) ställen - till fritidsgården, på disko, till kompisar och fester.

De största äventyren utspelade sig sommartid på Gotland. Kompisgänget bestod uteslutande av killar och de var så häftiga - körde Opel Manta, bakade snus och drack kaffekask. Jag var alltid med, och alltid yngst, men ingen ifrågasatte någonsin vad jag egentligen gjorde där. En sommar alldeles i början av 90-talet tillbringade vi med att penselmåla Pärlan. En härligt blå Volvo 242 DL med extraordinärt fördelarlock och en rostskyddsbehandling utan like. Med gasen i botten åkte vi mellan vännerna i Vallstena med Ronny och Ragge på högsta volym. När det var dags för festligheter i Åminne tog vi cykeln dit. Anna cyklade och jag satt på pakethållaren med en ryggsäck så proppfull med ölflaskor att jag nästan släpade i backen. Den sommaren såg vi Repmånad otaliga gånger och citerade i tid och otid: "Akta lacken, pappskalle!"

Som ni förstår drog Anna med mig på både ett och annat men såg alltid till att jag höll mig i skinnet. Det var långt senare jag vågade ta ett bloss eller ens smutta på en öl i hennes sällskap. Länge var jag minstingen som alltid var med på ett hörn och som på sin höjd kysste en nyinfångad simpa...



Gotland, sommaren -91

Den töntiga tjejen med glasögon

Jag var fem-sex år när jag fick glasögon. Min mamma har berättat att jag jublande glad skuttade runt på hennes dåvarande arbetsplats och tjoade: ”Jag ska bli glasögonorm, jag ska bli glasögonorm!” Som jag minns det satt den lyckan inte i särskilt länge när jag väl blev glasögonorm och flaskbottnarna användes inte heller helt flitigt under de första åren.

I lågstadiet, och till viss del även mellanstadiet, var jag väldigt populär bland killarna. Fråga mig inte varför! Jag minns att jag ofta blev jagad när det var ”pusskrig” och det hände sig också att jag vid något tillfälle hade chans på nästan alla killar i klassen (Tack Erik för kommentaren under inlägget ”Den jag skulle bli”….). Jag tror (och hoppas) att jag var ganska ödmjuk inför detta, eftersom jag inte visste något annat, och att jag inte lät populariteten stiga mig åt huvudet. Jag såg dessutom alltid till att vara bland de bästa i klassen och, som jag skrivit om tidigare, ville jag gärna synas och höras så ofta jag kunde.

Högstadiet blev en chock för mig och lade grunden för ett självförtroende som ofta låg i botten (vilket jag tror förvånar min omgivning). Utseendemässigt verkade alla tjejer i klassen ha mognat långt före mig och plötsligt kände jag mig som en grå mus. Mitt umgänge förändrades en del och jag försökte spela tuff. Väldigt blyg men med enorma känslor som fyllde sida upp och ner i dagböckerna. Jag hängde med de coola tjejerna (tyckte jag) men kände mig alltid ett steg bakom. Särskilt när jag tillslut fick inse att jag inte kunde kisa mig igenom livet utan acceptera att bågarna på näsan var ett faktum. Den töntiga tjejen med glasögon, räck upp en hand!

Mycket hände i 13-årsåldern och här finns många historier att hämta. En särskild period är jag mindre stolt över men eftersom personen ifråga trots allt förlåtit mig kanske jag själv också gör det framöver (tack C!). Jag kan inte skylla allt på mitt dåliga självförtroende men det förklarar mycket och ännu mer när jag med dagens erfarenhet ser tillbaka och läser mina tankar och skildringar från den tiden.

När det var dags för skolfoto i 9:an bestämde jag mig för att för första gången behålla glasögonen på. Jag konstaterade uppgivet att ”det här är jag nu – det är ingen idé att ljuga”. Suck! På vårterminen bestämde mamma och pappa att jag skulle få linser och här vändes min värld upp och ner igen. Wow, vilken befrielse! Första dagen i skolan med linser möttes jag redan i dörren av en av de populära killarna från Krusboda: ”Jolla?! Sätt på dig glasögonen så man känner igen dig!” Nä du, aldrig mer, tänkte jag.

Jag kan inte påstå att det blev som i scenen från Pretty Woman, när Julia Roberts efter en total make-over sitter i baren och väntar på Richard Gere och han helt tappar andan när han känner igen henne. Nej, den scenen infann sig aldrig. Men det var ändå ett litet steg på väg. Under många år framöver var linserna min allra bästa vän och glasögonen sattes endast på i hemmets trygghet, när ingen såg. När jag började gymnasiet kände jag ingen alls och då fick jag chansen att bli någon ny – eller kanske den gamla Johanna som visserligen inte direkt vände huvuden i cafeterian men som i alla fall alltid gick i samma takt som vännerna. Ingen grå mus ett steg bakom!

Det självförtroende jag har idag tackar jag min man för. Mats har från första stund behandlat mig som om jag är den vackraste som finns och han gör det fortfarande. Jag förundras varje dag över att han kan se på mig efter 13 år som om det var första gången. Min första födelsedag som vi firade som ett par, gav han mig ett presentkort till ett par nya glasögon och det har med åren blivit fler. Idag är det endast i undantagsfall som linserna används – såklart när jag vill njuta av solskenet i min supersnygga solglasögon (tack för dem också, älskling) och när jag vill vara extra fin. Linserna blir pricken över i:t men i grund och botten är jag trots allt en glasögonorm och ja, det går bra det också.

På Öland i början av 80-talet

Mitt hjärta blöder

Sista kvällen på semestern fyllde jag min iPhone med härliga sommarprogram. En salig blandning av personer och innehåll men alla med samma utgång… Första dagen hem från jobbet grät jag på cykeln när Olof Wretling beskrev hur han lättklädd och utelåst från bilen i minusgrader vid sin pappas grav skulle berätta att han skulle bli pappa. Dagen efter grät jag på tunnelbanan på väg till jobbet när Kristian Luuk bedyrade sin kärlek för Carina Berg. Nästa dag grät jag på tågperrongen på väg hem när Alex Schulman berättade att istället för att sörja att hans dotter aldrig fått träffa sin farfar, hur lycklig han var över att hon tillsammans med honom skulle få lära sig konstycket att koka kräftor på samma sätt som han gjort med sin far. Idag på parkeringen till Danderyds sjukhus trillade tårarna igen när Helena Bergström tänkte tillbaka på sina barn som små och deras mjuka kinder som man fick pussa på hur mycket och hur ofta man ville… Jag inser att jag nu är så blödig att jag knappt står ut med mig själv. Vad var det som hände?

För att bryta denna tragiska gråtorgie byter jag till Maggios ”Satan i gatan” och till en början går det bra. Jag älskar den skivan och lyssnar om och om igen. Men så dyker ”Snäll bli min” upp. Det stockar sig i halsen och ögonen blir tårfyllda. Hallå, vad är det frågan om?

Var det verkligen det här jag skrev under på, när jag träffade Den Stora Kärleken, när vi skaffade våra underbara barn (va fasen, nu blir jag gråtfärdig igen)? Jag har aldrig varit hårdnackad eller okänslig, snarare tvärtom, men det här är ju löjligt.

Dagen före vår förstföddes 1-årsdag skrev jag ett brev till honom. Ganska långt, handskrivet och fläckat av tårar. Jag minns knappat vad jag skrev men jag tror det handlade om hur mitt liv förändrats sedan han föddes och hur stolt jag var över honom. Världens vackraste pojke! Brevet ligger i hans babybok men jag har aldrig kunnat läsa det igen. Bara tanken på det får känslorna att svämma över. Inför vår yngstes 1-årsdag tänkte jag göra samma sak men det gick inte. Tänk att få en perfekt son till och sedan försöka klä känslorna i ord. Omöjligt! Jag tänkte: Nästa år – inför 2-årsdagen gör jag det! Hmm! Nu hoppas jag på 3-årsdagen istället.