Den töntiga tjejen med glasögon

Jag var fem-sex år när jag fick glasögon. Min mamma har berättat att jag jublande glad skuttade runt på hennes dåvarande arbetsplats och tjoade: ”Jag ska bli glasögonorm, jag ska bli glasögonorm!” Som jag minns det satt den lyckan inte i särskilt länge när jag väl blev glasögonorm och flaskbottnarna användes inte heller helt flitigt under de första åren.

I lågstadiet, och till viss del även mellanstadiet, var jag väldigt populär bland killarna. Fråga mig inte varför! Jag minns att jag ofta blev jagad när det var ”pusskrig” och det hände sig också att jag vid något tillfälle hade chans på nästan alla killar i klassen (Tack Erik för kommentaren under inlägget ”Den jag skulle bli”….). Jag tror (och hoppas) att jag var ganska ödmjuk inför detta, eftersom jag inte visste något annat, och att jag inte lät populariteten stiga mig åt huvudet. Jag såg dessutom alltid till att vara bland de bästa i klassen och, som jag skrivit om tidigare, ville jag gärna synas och höras så ofta jag kunde.

Högstadiet blev en chock för mig och lade grunden för ett självförtroende som ofta låg i botten (vilket jag tror förvånar min omgivning). Utseendemässigt verkade alla tjejer i klassen ha mognat långt före mig och plötsligt kände jag mig som en grå mus. Mitt umgänge förändrades en del och jag försökte spela tuff. Väldigt blyg men med enorma känslor som fyllde sida upp och ner i dagböckerna. Jag hängde med de coola tjejerna (tyckte jag) men kände mig alltid ett steg bakom. Särskilt när jag tillslut fick inse att jag inte kunde kisa mig igenom livet utan acceptera att bågarna på näsan var ett faktum. Den töntiga tjejen med glasögon, räck upp en hand!

Mycket hände i 13-årsåldern och här finns många historier att hämta. En särskild period är jag mindre stolt över men eftersom personen ifråga trots allt förlåtit mig kanske jag själv också gör det framöver (tack C!). Jag kan inte skylla allt på mitt dåliga självförtroende men det förklarar mycket och ännu mer när jag med dagens erfarenhet ser tillbaka och läser mina tankar och skildringar från den tiden.

När det var dags för skolfoto i 9:an bestämde jag mig för att för första gången behålla glasögonen på. Jag konstaterade uppgivet att ”det här är jag nu – det är ingen idé att ljuga”. Suck! På vårterminen bestämde mamma och pappa att jag skulle få linser och här vändes min värld upp och ner igen. Wow, vilken befrielse! Första dagen i skolan med linser möttes jag redan i dörren av en av de populära killarna från Krusboda: ”Jolla?! Sätt på dig glasögonen så man känner igen dig!” Nä du, aldrig mer, tänkte jag.

Jag kan inte påstå att det blev som i scenen från Pretty Woman, när Julia Roberts efter en total make-over sitter i baren och väntar på Richard Gere och han helt tappar andan när han känner igen henne. Nej, den scenen infann sig aldrig. Men det var ändå ett litet steg på väg. Under många år framöver var linserna min allra bästa vän och glasögonen sattes endast på i hemmets trygghet, när ingen såg. När jag började gymnasiet kände jag ingen alls och då fick jag chansen att bli någon ny – eller kanske den gamla Johanna som visserligen inte direkt vände huvuden i cafeterian men som i alla fall alltid gick i samma takt som vännerna. Ingen grå mus ett steg bakom!

Det självförtroende jag har idag tackar jag min man för. Mats har från första stund behandlat mig som om jag är den vackraste som finns och han gör det fortfarande. Jag förundras varje dag över att han kan se på mig efter 13 år som om det var första gången. Min första födelsedag som vi firade som ett par, gav han mig ett presentkort till ett par nya glasögon och det har med åren blivit fler. Idag är det endast i undantagsfall som linserna används – såklart när jag vill njuta av solskenet i min supersnygga solglasögon (tack för dem också, älskling) och när jag vill vara extra fin. Linserna blir pricken över i:t men i grund och botten är jag trots allt en glasögonorm och ja, det går bra det också.

På Öland i början av 80-talet