Kärlek

Jag har en tygkasse bredvid mig i soffan och innehållet är ovärderligt. Däri ligger alla mina dagböcker. Jag har inte räknat dem men de är minst 20 stycken, säkert fler, och de spänner sig över åtminstone 15 år. Det blir många tankar och upplevelser och "I love [infoga namn på senaste kärleksobjekt]" och just kärleksobjekten är många. Kära nån! Det förvånar mig att dagböckerna ens håller ihop längre, när de är så sprängfyllda med olycklig kärlek. För på den tiden var kärleken ofta just det, olycklig och obesvarad.

Objekten växlar oftare än dagböckerna byts. Ena dagen är jag obeskrivligt lycklig och andra dagen rinner tårarna hejdlöst, till tonerna av "Please don't go girl", "It must have been love", "Heaven", "(Everything I do) I do it for you", "I swear" eller någon annan ballad som passade att snyfta till en stund. I högstadiet hade jag samlat mina för tillfället älskade ballader på ett TDK-90-band och döpte det till "Tätt intill låtar". Det här bandet skulle vara perfekt att ha i bakgrunden när HAN äntligen fick upp ögonen för mig och inget hellre ville än att krypa nära mig i min tonårssäng med virkat överkast. Han fick aldrig upp ögonen för mig och senare berättade min storebror om hur jag, när jag fick veta att [HAN] skaffat en annan tjej, stängde in mig på mitt rum, satte på "Tätt intill låtar"-bandet på hög volym och kom ut rödgråten långt senare.

Jag var väldigt passionerad och kär på ett i vissa fall stalker-aktigt sätt; sällan i de killar som var intresserade av mig utan hellre i de som knappt visade något som helst intresse eller kanske mest var intresserade av bara en sak och dit hade jag långt kvar.

Så sent som i början av 20-årsåldern bestämde jag mig på riktigt. En kall söndagskväll var jag på bio med dåvarande kompisen Veronica och tittade på Titanic. Jag älskade den! Och jag grät och hulkade så jag knappt kunde andas. Vilken kärlekshistoria! Det var så vackert och sorgligt på en och samma gång och det var då beslutet fattades: Jag skulle inte ge upp förrän jag hittade kärleken jag kunde dö för, men mest kärleken som i sin tur också var villig att offra sitt liv för mig. Ingen press bara...

Jag tänker faktiskt inte gå in på några närmare detaljer (i alla fall inte den här gången) om hur mitt liv såg ut tiden efter beslutet men med facit i hand kan jag säga att jag inte helt levde efter min nyfunna insikt. Däremot kan jag berätta om när jag såg Titanic för första gången tillsammans med Mats. Inte många månader in i vårt förhållande, i den gula skinnsoffan i vardagsrummet på Kungsängsvägen, satt vi tätt intill. Jag grät och grät även denna gång men insåg någonstans under filmens gång att nu har det hänt, på riktigt. Kärleken jag kunde offra allt för, han satt där alldels bredvid och han älskade mig. Tänk, det var hit jag varit på väg hela tiden och nu var jag här.

När vardagen smyger sig på, eller kanske rentav tvingar sig på ibland, när barnen skriker och bråkar, när jag kommer hem sent och middagen inte ens är påbörjad DÅ, då ska jag tänka på det (och älskling, det gäller även när jag envisas med att blogga fast du hellre vill titta på film): "I'll never let go, Mats, I'll never let go"...

<3