Bara 4 dagar kvar, sen åker vi. Som jag längtar!
tisdag 25 juni 2013
onsdag 19 juni 2013
Som en liten version av mig
Igår eftermiddag skulle jag hämta upp min äldste son som går på fotbollsskola den här veckan. Jag parkerade vid fotbollsplanen och blickade ut över ett virrvarr av småttingar i gult och svart och tänkte att (mot bakgrund av att min syn är långt ifrån perfekt än) det inte skulle bli helt lätt att hitta min guldklimp bland alla dessa huliganer. Men det blev inte så svårt.
Vid ett mål längs långsidan av planen ser jag en moloken pojke i ljus kalufs som sitter ner och petar i konstgräset. En ledare (några år äldre pojke) står bredvid och pratar uppmuntrande. Jag tränger mig inte på, ställer mig bara i närheten och observerar situationen, och förstår ganska snart vad som är fel.
Ledaren lockar och pockar, dribblar bredvid och försöker få min äldste att ställa sig upp. Och jo, han ställer sig, tar sats och skjuter rakt in i mål. Sen sjunker han ihop i en liten hög igen. Ledaren berömmer, klappar på honom men nej, det når inte riktigt fram. Proceduren upprepar sig: han gör mål igen och sen sätter han sig ner. Vad jag ser nu är ett tappat självförtroende och jag vet precis hur han känner sig.
Någonstans under träningen har han fått för sig att han inte kan skjuta bra, hårda bollar på mål. ALLA är bättre än han och han är totalt VÄRDELÖS. Det spelar ingen roll hur ledarna berömmer honom nu eller hur många mål han gör, det är för sent. Spiralen är på väg rakt ner. Och det skär i hjärtat när jag förstår, att min stora, vackra pojke är sin mamma upp i dagen. När vi tappar självförtroendet så går det bara utför. Likt Artax som kämpar i Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Atreyu och Artax stretar fram i leran och båda vet att om man tappar hoppet, och låter tvivlet ta överhanden, då sjunker man. Atreyu puttar och drar, uppmuntrar och hejar på, men det spelar ingen roll – Artax ger upp, sugs ner i träsket och försvinner. Det är det jag nu ser, min fina pojke har sjunkit och sitter på botten med bara tvivel och självömkan kvar.
När träningen är slut så tar jag honom i handen och går därifrån. Han är lite gladare nu när jag är där men stegen är tunga och självkritiken hård. Vi pratar, pratar och pratar. För mig behöver han egentligen inte berätta någonting – jag vet ju precis. Men jag stöttar, dömer honom inte. Jag vet att imorgon börjar vi om igen och nästa gång kan han kanske tackla motgången bättre än idag. Jag ska stärka honom så mycket jag bara kan. Nästa gång ska vi inte fastna i träsket!
Vid ett mål längs långsidan av planen ser jag en moloken pojke i ljus kalufs som sitter ner och petar i konstgräset. En ledare (några år äldre pojke) står bredvid och pratar uppmuntrande. Jag tränger mig inte på, ställer mig bara i närheten och observerar situationen, och förstår ganska snart vad som är fel.
Ledaren lockar och pockar, dribblar bredvid och försöker få min äldste att ställa sig upp. Och jo, han ställer sig, tar sats och skjuter rakt in i mål. Sen sjunker han ihop i en liten hög igen. Ledaren berömmer, klappar på honom men nej, det når inte riktigt fram. Proceduren upprepar sig: han gör mål igen och sen sätter han sig ner. Vad jag ser nu är ett tappat självförtroende och jag vet precis hur han känner sig.
Någonstans under träningen har han fått för sig att han inte kan skjuta bra, hårda bollar på mål. ALLA är bättre än han och han är totalt VÄRDELÖS. Det spelar ingen roll hur ledarna berömmer honom nu eller hur många mål han gör, det är för sent. Spiralen är på väg rakt ner. Och det skär i hjärtat när jag förstår, att min stora, vackra pojke är sin mamma upp i dagen. När vi tappar självförtroendet så går det bara utför. Likt Artax som kämpar i Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Atreyu och Artax stretar fram i leran och båda vet att om man tappar hoppet, och låter tvivlet ta överhanden, då sjunker man. Atreyu puttar och drar, uppmuntrar och hejar på, men det spelar ingen roll – Artax ger upp, sugs ner i träsket och försvinner. Det är det jag nu ser, min fina pojke har sjunkit och sitter på botten med bara tvivel och självömkan kvar.
När träningen är slut så tar jag honom i handen och går därifrån. Han är lite gladare nu när jag är där men stegen är tunga och självkritiken hård. Vi pratar, pratar och pratar. För mig behöver han egentligen inte berätta någonting – jag vet ju precis. Men jag stöttar, dömer honom inte. Jag vet att imorgon börjar vi om igen och nästa gång kan han kanske tackla motgången bättre än idag. Jag ska stärka honom så mycket jag bara kan. Nästa gång ska vi inte fastna i träsket!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)