"Ingen är som Peter" - Johanna 6a

"Månen lyste och jag var ute och gick i månskenet. Här hade jag bott många sommrar. Nu är jag 15 och går i 9:an. Jag ska börja i 9:an iallafall. Jag tänkte tillbaka. Jag stannade och satte mig i lusthuset. Det var här jag träffade Peter för första gången." Det var sommar. Jag hade badat och nu satt jag i lusthuset och drack saft. Jag gick i 6:an. En pojke kom simmande från andra sidan sjön. Han sträckte ut sig i sanden. Jag reste mig och gick ner till stranden. - Hej. sa jag. Pojken tittade på mig. - Hej. svarade han. - Så du ligger här och solar. - Ja, jag bor på andra sidan sjön. Äger du den här lilla stranden? - Nej, min mormor. sa jag. Min mormor ägde hela sjötomten. Det var en stor tomt, med en vacker sandstrand och en liten brygga. Bryggan låg en bit ut och på den hade morbror Frits monterat fast en trampolin. Jag slängde av mig handduken och hoppade i vattnet. - Följer du med till trampolinen? frågade jag. - Jag kommer efter. sa han. Jag simmade ut till bryggan. Trampolinen var ca en meter ovanför bryggan. Jag klättrade upp för stegen och tittade om killen hoppat i vattnet ännu. Han var på väg ner i vattnet. - Vad heter du? ropade han. - Janni! svarade jag. - Vad heter du då? - Peter. Peter simmade ut och klättrade upp på bryggan. Jag bestämde mig för att göra ett svanhopp. Jag halkade på trampolinen och gjorde ett magplask. Jag blev generad. Detta var ju verkligen skämsit. Jag klättrade långsamt upp för stegen. Peter tittade på mig. - Gjorde det ont? frågade han samtidigt som han höll sig för skratt. - Nej, det kändes knappt. ljög jag. Jag brukade inte ljuga. Jag var illröd på magen och det gjorde verkligen ont men det låtsades jag inte om något. Peter hoppade från trampolinen och gjorde det svanhopp jag velat göra. Jag lade mig ner och solade. När Peter kommit upp på bryggan satte han sig bredvid mig. - Vad du är brun, fastän det bara är Juni. sa han. - Du är inte heller så vit. svarade jag. Han lade sig ner och vi låg och solade ett tag. När klockan var ett sa han: - Jag måste gå hem nu, och äta lunch. Han hoppade i vattnet och simmade mot land. Jag låg kvar och tänkte. Det sved fortfarande på magen. - Janni! Kom in och ät lunch. Det var mormor som ropade. - Jag kommer. ropade jag och hoppade i vattnet. Jag simmade mot land. Jag virade in mig i handduken som jag slängt i gräset. Sakta gick jag i gräset upp mot grusgången som ledde mot huset. Jag hade inga sommarfötter ennu, så det gjorde lite ont att gå på gruset. När jag kommit in i köket slog jag mig ner på en stol. - Vad blir det för mat? frågade jag. - Torsk med äggsås. svarade mormor. Hon serverade och jag började äta genast. - Jenny ringde. sa mormor. Jenny är alltså min mamma. - Vad sa hon då? frågade jag. - Hon kommer och hämtar dig 18:e Augusti. - Bra, men det är ju bara 25:e Juni. sa jag. Jag åt så fort att jag knappt kände att det var kokhett. Inte förrän efteråt kändes det som om tungan glödde. - Ta det lilla lugna. sa mormor. När jag hade ätit så gick jag upp till mitt rum. Jag lade mig på sängen och tog fram min dagbok. Jag skrev ett par rader. Jag tänkte på Peter. Konstigt att jag inte sett honom förut. Trots allt var det ju inte så långt ifrån mig han bodde. Jag satte på min bandspelare och lyssnade på Richard Marx. Då ringde telefonen och jag svarade. - Janni!?
- Hej, det är Lottis.
- Hej Lottis! Hur mår du?
- Bra, själv då?
- Nja, det är väl bra. Vet du?
- Nej.
- Jag har träffat en kille. Han heter Peter och han är jättegullig.
- Vad tror du Erik säger då?
- Men vi är inte ihop längre.
- Nej, det är klart. Äh du! Jag måste gå. Hej då.
- Hej då! När jag hade lagt på kom jag på att jag hade lovat att skriva brev till Erik. Jag tog fram mitt brevpapper och skrev: "Hej Erik. Här är det rätt varmt. Hur är vädret där hemma?" Mer skrev jag inte för någon ropade på mig utanför fönstret. - Janni! ropade rösten. Jag gick fram till fönstret och tittade ut. Där nedanför stod Peter. - Hej. ropade jag. - Kommer du ut? frågade han. - Jag kommer nu.sa jag och skyndade mig ut. - Vad ska vi göra? frågade jag. - Vi kan väl fiska. sa jag.
- Okej, meta eller kasta? frågade Peter.
- Meta, jag kan inte kasta. sa jag lite generat. Jag hämtade spö och mask och sedan träffades vi vid bryggan. Jag satte på mask och kastade ut reven. Efter ett litet tag sa han: - Vill du att jag ska lära dej att kasta?
- Ja, vad kul. Han gav mig spöt och visade hur jag skulle hålla det. Han la armarna om mig för att hålla i spöt bättre.
- Gör så här. sa han och gjorde så som man skulle göra.
Mina kinder glödde när han höll om mig. Jag brydde mig inte om och lyssna utan stod och fantiserade att han höll mig på riktigt. - Gör nu som jag sagt, sa Peter.
- Va?! sa jag.
- Äh du har ju inte lyssnat. sa han surt och tog spöt ifrån mig. Jag satte mig ner på bryggan. Jag tittade efter mitt flöte som inte syntes till.
- Jag har nog napp! viskade jag.
- Ja, ha! svarade Peter. Jag drog upp reven men det enda jag fick upp var en hel del sjögräs.

--------------------------
E P I L O G
Tyvärr blev aldrig berättelsen längre och jag undrar förstås vad jag ville med den. Vad hände med Peter - och Erik? Hur kommer det sig att Peter hade kastspöt med sig när det var Jannis förslag att de skulle fiska? Och hur fick han det i så fall med sig när han simmade över sjön? Och morbror Frits, vilken roll skulle han spela i historien? Dessutom: Jag kunde - med författarens frihet - välja vilken rätt som helst till lunch och jag valde torsk med äggsås - varför? Frågorna är otaliga men jag misstänker att de får bestå till en annan gång...

Substans

Jag funderar intensivt på vad jag vill att nästa inlägg ska handla om. Det finns många anekdoter och historier men jag vet inte riktigt vilken jag ska välja.

Apropå historier. Jag har skrivit otaliga litterära verk av varierande innehåll, kvalitet och omfång. Många av dem handlade om ond, bråd död och de historierna skrattar jag istället högt åt idag. Efter ett avsnitt av Barnjournalen blev jag väldigt inspirerad till att skriva en högaktuell, politisk och samhällsskildrande berättelse(!). Behöver jag nämna att jag tog mig en väldig massa vatten över huvudet men vadå, ambitionen var enorm!

Boken fick namnet "Nidji". Jag skrev den någon gång i början av mellanstadiet och har den kvar i en låda på vinden. Historien kretsade kring pojken Nidji. Han var i min ålder och flydde från ett krigshärjat Irak. Han bosatte sig med sina föräldrar i Tyresö (på Sikvägen om jag minns rätt) och blev bästa kompis med den jämngamla grannen Janne. Jösses, vilken svulstig historia! Den innehöll allt från Ayatollah Khomeini till vardagen i skolan. Namnen på medlemmarna i Nidjis familj var alla variationer på samma tema: Nidja, Nidjito, Nidjana osv. Varför gå emot ett vinnande koncept?!

Ni förstår säkert att det inte utmynnade i någon flyktingskildring av substans. Mina erfarenheter av världen var minst sagt begränsade (hade varit en vecka i London, det var det). Och flyktingar och krig? Nä, där stod nog Barnjournalen för det lilla jag visste.

Efter Nidji återgick jag till mina mer lättsmälta historier. Skrev uppföljaren till den omåttligt populära (ja, alla i klassen läste den ...) "Ekorren" - om Megan som bodde med sin pappa på hotell Park Court i London (pappan arbetade som portier på hotellet). En dag träffade hon en talande ekorre i Kensington Garden och resten är, som man säger, historia...