Jag har faktiskt skrivit ett annat inlägg idag, med ett helt annat djup och av annan karaktär. Men det blev så mörkt och intimt att jag lämnar det därhän för nu. Tror inte jag är redo att blotta mig så än.
Under kvällen tog så inspirationen en ny vändning. Nya tankar tog form. Hur jag minns. Genom musik. På ett nästan otroligt sätt. Tid och rum, personer och detaljer. Som om jag vore där och då. Oftast med glädje och ljuv nostalgi, ibland så det skär i hjärtat.
För mig är det sällan dofter eller platser som tar mig tillbaka i tiden. Det är musik. Från tidiga år fram till idag. "Sång till friheten" är ett av mina första minnen. Benitas lägenhet på Mellanbergsvägen. En liten ångmaskin som tuffar och puffar på golvet i Stefans rum.
Allt med Ted Gärdestad som är mamma, särskilt "Oh, vilken härlig dag". Och Uffe såklart (eller Ulf Lundell som vi andra säger men för mamma är det Uffe). Hur stroferna som spelas på stålsträngar alltid fick henne att stanna upp, sätta ett finger i luften, blunda och säga: Lyssna på det här!
Och barnen som blir som jag. Tristan kryper nära och spelar "Utan dina andetag" för mig och viskar: Det här är din och pappas låt, mamma.
Jag tänker att han kommer att minnas det. Att hans musikminnen formar honom såsom det format mig.
Sen allt däremellan. Hur jag kastas fram och tillbaka i tidsmaskinen som är musiken. Med glädje och sorg. Men jag minns...
