Bättre fly än illa fäkta

Ibland blir jag så trött på mig själv och på det faktum att jag – 35 år till trots – inte har lärt mig ett dugg om hur jag fungerar. Eller, jag vet mycket väl men jag kan inte agera annorlunda. Varför är det så?

Igår gick jag för andra veckan på ett street dance-pass. Första gången gick jag dit med inställningen att ”det här kommer förmodligen inte gå bra men jag älskar ju musik och dans så nu kör jag ändå”. Jag kan röra mig, det vet jag, men det var många år sedan jag lärde mig en ny koreografi och logiskt sett förstår jag att det är en förmåga som behöver övas upp igen. Jag kan inte vara bäst på en gång och troligen kommer jag ha svårt att följa med de första gångerna. Ok, jag fattar.

Första passet gick bra. Jag var varken bäst eller sämst, jag hängde med i koreografin och jag hade kul! Det var svårt, absolut, men det gick och jag kände mig sprudlande glad efteråt. Sen, igår, andra passet. Ny instruktör, ny koreografi. Härlig musik och jag kände mig taggad. Men sen… Ett par åttor in började jag tappa räkningen, något steg jag inte fick till och självförtroendet vacklade. Och här startar den Johanna-process som är oundviklig. När självförtroendet sviker tappar jag fokus. Eller nej, mitt fokus övergår till ett tunnelseende där jag bara kan se hur jag misslyckas där de andra lyckas. Jag blickar nervöst mot klockan på väggen. Har inte timmen gått snart? Förnedringen är total och min nedåtgående spiral är ett faktum. Jag blir som ett litet barn och all kraft övergår till att överhuvudtaget stanna kvar i salen när jag egentligen vill ge upp, springa därifrån, gråta över hur misslyckad och usel jag är och konstatera att jag inte har någonting kvar av den dansare jag en gång var. Eller var jag verkligen det? Kanske var jag aldrig bra? Förmodligen var jag inte ens medioker vid närmare eftertanke.

När timmen är slut rafsar jag ihop mina saker och lämnar salen utan ett ord och jag bestämmer tyst för mig själv att aldrig igen. Jag kom, jag gjorde, jag misslyckades – och misslyckas gör inte jag. Jag är bäst eller inte alls. I vissa fall kan jag nöja mig med att vara bland de bästa men sämst – aldrig.

Den timmen färgade hela min kväll. Mitt misslyckande. Det som inte sker. Jag ger mig inte in i saker jag inte klarar av med bravur. Jag är envis, vetgirig och nyfiken men jag har alltid en röst i bakhuvudet som ifrågasätter min förmåga. Resultatet måste vara Med Beröm Godkänd, annars får det vara.

Nu då, när jag försöker se nyktert på situationen. Mitt huvud inser vad som hände och att jag kanske borde ge det en chans till. Men mitt hjärta skriker NEEEEEJ, gör det inte! Du kan inte, du skämmer ut dig, alla andra är så mycket bättre! Och uppgivet konstaterar jag att hjärtat kommer att segra – för jag, jag misslyckas INTE!

Hej Hej Hemskt Mycket Hej

Under lunchen på jobbet igår pratade vi om gamla TV-serier – de vi älskat, följt slaviskt eller bara tittat på eftersom det inte fanns något annat utbud under början av 80-talet. Det skrämde mig lite att jag kom ihåg namnet på både tobakshandlaren i den svenska serien ”Goda grannar” som syskonparen i den australiska såpan ”Paradise beach”. Detsamma hände när jag träffade min barndomskamrat i förra veckan. Vi pratade om personer från förr, jag uppfriskade hennes minne med detaljer, och förvånade mig själv med att komma ihåg namnet på en tjej som var flera år äldre och som jag aldrig pratat med men som utmärkte sig genom den kille hon alltid hängde med. Jag har inte tänkt på henne på över 20 år men namnet fanns kvar. Hur? Varför?

Det jag vill knyta an till med detta är alla nya personer som nu passerar i min vardag. Det är en otalig mängd ansikten från förskola, skola och jobbet. Människor jag inte känner eller någonsin pratat med men som jag känner igen. Och här kommer osäkerheten in. Ska jag hälsa eller inte? Går våra barn i samma klass eller bara i samma skola eller känner vi bara igen varandra från tåget? Så många människor med likadana rutiner skapar onekligen oreda i mitt huvud.

Ofta hälsar jag bara för säkerhets skull, ifall att. Är jag riktigt osäker så ler jag bara och nickar lite försynt. Det händer också att jag hälsar på samma person två gånger inom loppet av en kort stund (det hände på fritids bara häromdagen). Jag hälsade glatt på pedagogen när jag kom och bara en kort stund senare mötte jag samma person lite längre bort och hälsade lika glatt igen… Insåg i samma sekund mitt misstag men ja, ja – hon tycker säkert att jag är glömsk och knäpp nu eller bara osedvanligt trevlig.

Så svårt det där ju. För ett par veckor sedan mötte jag en man utanför pizzerian. Jag kände igen honom men hade ingen aning om varifrån, annat än en känsla av att det bara är ytligt. Hälsade kort och stressade vidare men jag såg att han drog efter andan för att påbörja en konversation. I bilen försökte jag komma på vem han var men hade ingen aning. Och ni vet hur det är, ungefär som när man söker i minnet efter en låt- eller filmtitel. Jag vet ju att jag vet, egentligen, men jag kan inte riktigt greppa minnet. Dagarna gick och jag tänkte inte mer på saken tills jag en kväll förberedde pojkarnas rum för kvällen. Jag stod i minstingens rum och skulle dra ner persiennerna och kom då plötsligt på vem mannen var: Det var han som satt upp våra persienner! Pust, så skönt när myntet ramlar ner.

Alla dessa människor – hur ska man komma ihåg dem? Men skulle det vara så att vi nyss träffades och jag hälsade glatt då, för att en kort stund senare göra samma sak igen, tro då inte att jag helt tappat minnet eller förståndet – jag tar helt enkelt bara det säkra före det osäkra… Hej hej!