Det vackraste

Det är fredag eftermiddag och jag är nyss hemkommen från veckans sista arbetsdag. Yngsta sonen som varit hemma sjuk hela veckan tar en sen eftermiddagslur och syns knappt i sängen där han kurat in sig under den stora gosehunden. Jag kryper ner bakom honom, viskar hans namn och stryker honom försiktigt över ryggen. Han vaknar inte. Jag viskar igen och han reser sig snabbt upp. ”Hej mamma!” Nyvaken, rödkindad och med ett stort leende. Han lägger sig ner igen och vi ligger där en stund, näsa mot näsa.

Nu när minstingen varit sjuk har han vaknat om nätterna – varm som en kamin och med ansträngd, rosslande andning. Han är överlycklig för att få komma upp en stund på natten och när det är dags att bädda ner honom i sängen igen, vill han inte riktigt låta mig gå. ”Ligga hos mig mamma, hela hela”. Jag kryper ner. Ligger kanske inte ”hela hela” natten men åtminstone tills han somnat om eller tröttnat på att jag tar upp platsen i hans smala säng.

Mina barn (ja, älskling, jag skriver mina för det är faktiskt mitt perspektiv det handlar om) – världens finaste små pojkar. Nej, jag kan inte vara saklig och ja, det kan vara så att jag är partisk men när jag tittar på dem ser jag inget annat än det vackraste som finns. Det finns tillfällen när jag är så arg på dem att jag stampar i golvet och blodtrycket skjuter i höjden men det förändrar ingenting.

Min äldsta son är så klok och omtänksam och jag är mäkta stolt över honom. För en tid sedan när det var dags för godnattsaga hade jag letat fram en gammal sagobok som jag älskade som barn. När vi krupit i säng frågar jag honom om vi kanske ska läsa Prinsessan på ärten ikväll. ”Nej”, svarar han. ”Vet du mamma, jag gillar egentligen inte sagor om prinsessor och sånt”. Något förvånad påpekar jag att vi brukar läsa både om Askungen och Törnrosa och ”de böckerna gillar du ju”. ”Nej, det säger jag bara för att du inte ska bli ledsen”.

Han är en känslig pojke, min äldsta. En kväll satt hela familjen i bilen efter en trevlig middag hos vänner. Han hade aldrig träffat pojken han lekte med där men fattade tycke genast och när vi satt i bilen hem var han lite orolig för att de aldrig skulle träffas igen. När han tänkte vidare var han också lite ledsen över att han inte sagt hej då till mormor ordentligt när vi lämnade av henne tidigare på dagen. Sen undrade han varför man plötsligt inte är kär i en person längre och konstaterade i samma andetag att han inte alls var kär i någon just nu. Inom en kort stund rullar stora tårar nedför hans kinder och han säger: ”Mamma, om du hade varit liten som jag, då hade jag älskat dig!”.

Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på barnen, snusa i deras hår och pussa deras mjuka kinder. Men det gör jag inte. Vardagen försvinner i ett nafs och vissa kvällar när barnen sover känns det knappt som om jag sett dem. Jag smyger in till dem då, stoppar om dem, lyssnar på deras sömntunga andning, pussar dem på kinden och viskar tyst: ”Jag älskar dig”. Så att de vet, att livet började på riktigt först när de kom. 

Så länge vi har varann

Igår kväll sökte jag med ljus och lykta efter inspiration till ett nytt inlägg. Visserligen har jag några halvfärdiga inlägg som ligger och väntar men de känns inte riktigt rätt…än. Därför rotade jag runt bland mina gamla dagböcker och brev men nej, ingenting kändes bra. Det finns en historia där någonstans som vill bli berättad men jag har inte lyckats gräva fram den…än.

Min make noterade mina uppgivna suckar och tunga steg och kom med ett förslag som för honom var självklart: ”Du kan väl skriva om din fantastiska familj – och särskilt din underbare make!” Jag skrattade kort åt hans förslag men tänkte sen: Varför inte?! Jag gör det!

Min man är verkligen en fantastisk människa men jag kan knappast tillstyrka att det är som Alex Schulman säger, nämligen ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. För att vara med honom är ibland som att kämpa sig uppför en brant uppförsbacke, i snålblåst och blötsnö, och jag blir helt utmattad. Det finns ingen som kan driva mig till vansinne som han gör och det finns heller ingen som vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska se rött. Men det finns heller ingen som känner mig så väl som han gör, som inom en sekund kan läsa av min sinnesstämning och höja mig till skyarna på ett sätt jag inte trott var möjligt. Efter våra 13 år tillsammans kan han beundra mig såsom det var den första gången han såg mig. Titta på mig när jag är sömndrucken, rufsig och mysklädd och säga att jag är det vackraste som finns. Och mena det!

Vi är bästa vänner på ett sätt jag inte trott var möjligt. Det finns tillfällen under vårt liv tillsammans när vi verkligen varit på botten. När vi kastat saker omkring oss och sårat varandra på oförlåtliga sätt. Men vi har ridit ut alla stormar och på ett klichéartat nästan otänkbart sätt, kommit ut starkare på andra sidan. Vi är så olika som två människor kan vara och ibland undrar jag hur han kan stå ut med mitt vissa gånger nyckfulla beteende. Men han gör det – för han älskar mig. Inte illusionen av den han önskar att jag var eller den mer spontana och obetänksamma personen han förälskade sig i, utan den person jag formats till under vårt liv tillsammans. Jag är helt säker på att jag ibland retar honom till bristningsgränsen. Det vore konstigt annars! Jag vill gärna tro att jag har en god insikt om den person jag är, som inte nödvändigtvis alltid är den person som jag skulle vilja vara, men jag förändrar mig inte i brådrasket och kan oftast inte heller backa fastän jag vet att mitt beteende just då är barnsligt och opåkallat.

Ett slående exempel på hur väl min man känner mig och också vilken enastående livskamrat han är, inträffade häromdagen, en vanlig vardagskväll. Han sitter i lägenheten (läs pojkrummet) ovanför garaget och spelar Playstation och jag ligger i soffan framför TV:n. Jag ligger där söndergråten och snörvlande och tittar på The Notebook. En oerhört vacker och känslosam film om den stora kärleken, ett livslångt förhållande och ödet. När han kommer in för kvällen frågar han först om jag sovit gott. Han vet mycket väl att jag oftast somnar i soffan även om jag låtsas att jag är vaken. Jag snyftar fram till svar att jag inte alls sovit. Ett annat scenario skulle ha kunnat utspela sig här. Han skulle ha kunnat fnysa åt min (över)känslighet och påpeka att va fasen, det är ju bara en film. Vad är det att böla för?! Min make skulle aldrig säga så. Han ler förstående mot mig och säger: ”Men älskling, varför utsätter du dig för det där? Du vet ju att vi (!!) inte klarar av att titta på sådana filmer”. Sen kommer han fram, stryker mig över håret och kysser min panna. Precis så är han, min man! Jag älskar dig...

Jag kan själv!

Vid eftermiddagshämtningen småpratar jag med yngsta sonens dagisfröken (känsliga läsare utbyter lämpligen benämningen till förskolepedagogen). Hon försöker uppmuntra sonen att berätta någonting för mig men han plutar surt med munnen och fräser till henne. Det betyder att han berättar om och när han vill, inte när hon säger det. Hon skrattar till, tittar på mig och säger: Jag förstår inte alls var han fått det där ifrån. Storebror var ju inte alls likadan! Jag ler lite förläget och pekar på mig själv. Japp, det är jag och aldrig har jag förstått hur irriterande och frustrerande det är med en person som alltid kan själv och som blir hysterisk när det ändå inte fungerar eller om någon hjälper till. Mitt straff blev en karbonkopia av mig själv som snart uppnått den aktningsvärda åldern om 3 år. Pust!

Tro det eller ej, jag är medveten om vilken sorts person jag är men inte förrän nu har jag riktigt insett hur min omgivning påverkats av och förbannat det. Redan från det att jag började kommunicera uttryckte jag övertygelsen att: Jag kan själv! Erbjud mig inte hjälp – det gör att jag känner mig misslyckad. Att du tror att jag inte kan. När jag själv inser min gräns (läs OM), ber jag om din hjälp. Ofta för sent men beslutet är mitt och jag vet att jag försökte på alla sätt.

Det finns många konkreta exempel. Ett är på syslöjden, när vi skulle sticka. Jag var lite osäker på tekniken och ville därför att läraren skulle visa mig hur man gjorde. Observera – förklara eller visa men ge fasen i min stickning! Läraren begick det fundamentala misstaget att ta min stickning ifrån mig – i all välmening naturligtvis – hon ville ju vara pedagogisk och riktigt visa för mig hur man gjorde. Jag blev hysterisk men sa ingenting. Om hon stickade en maska kunde jag inte stoltsera med resultatet och säga att jag gjort tröjan (eller vad det nu var) alldeles själv. Så fort läraren vände sig bort, repade jag upp alltihop och började från början. Jag kan själv! Skrattretande, eller hur? För något år sedan var jag på en kurs med några arbetskamrater för att lära mig att sticka raggsockor. Jag vill nu gärna tro att jag är vuxen och besitter en god mängd självinsikt men i dessa sammanhang kommer barnet i mig verkligen fram. Det var något jag inte riktigt fick till och jag bad om hjälp. Kursledaren tog stickningen ifrån mig och visade hur jag skulle göra. Jag kände genast att det började hetta om kinderna och hur jag i rena ilskan pressade ihop käkarna. Utåt log jag: Ja, tack, nu förstår jag (men ge f-n i min stickning jä-a kä-ing!). Hon vände sig om och jag upprepade proceduren från tidig ålder – gör om, gör själv…

Min man blir minst sagt irriterad över mitt beteende. Våga be om hjälp! Jo, jag vågar men jag vägrar. Jag riktigt sväller när jag slutfört uppdraget för stunden. Ha, ha – jag klarade det! När nu yngsta sonen beter sig precis likadant blir jag frustrerad. Varför blir du så arg, jag vill ju bara hjälpa till. Du behöver inte klara allt själv. Maken skrockar belåtet: Där ser du hur det är! Ja, nu förstår jag hur det är och vad mina föräldrar först och nu min man tampas med. Jösses! Men kommer jag att förändra mig? Troligen inte – för jag kan själv!