Mitt hjärta blöder

Sista kvällen på semestern fyllde jag min iPhone med härliga sommarprogram. En salig blandning av personer och innehåll men alla med samma utgång… Första dagen hem från jobbet grät jag på cykeln när Olof Wretling beskrev hur han lättklädd och utelåst från bilen i minusgrader vid sin pappas grav skulle berätta att han skulle bli pappa. Dagen efter grät jag på tunnelbanan på väg till jobbet när Kristian Luuk bedyrade sin kärlek för Carina Berg. Nästa dag grät jag på tågperrongen på väg hem när Alex Schulman berättade att istället för att sörja att hans dotter aldrig fått träffa sin farfar, hur lycklig han var över att hon tillsammans med honom skulle få lära sig konstycket att koka kräftor på samma sätt som han gjort med sin far. Idag på parkeringen till Danderyds sjukhus trillade tårarna igen när Helena Bergström tänkte tillbaka på sina barn som små och deras mjuka kinder som man fick pussa på hur mycket och hur ofta man ville… Jag inser att jag nu är så blödig att jag knappt står ut med mig själv. Vad var det som hände?

För att bryta denna tragiska gråtorgie byter jag till Maggios ”Satan i gatan” och till en början går det bra. Jag älskar den skivan och lyssnar om och om igen. Men så dyker ”Snäll bli min” upp. Det stockar sig i halsen och ögonen blir tårfyllda. Hallå, vad är det frågan om?

Var det verkligen det här jag skrev under på, när jag träffade Den Stora Kärleken, när vi skaffade våra underbara barn (va fasen, nu blir jag gråtfärdig igen)? Jag har aldrig varit hårdnackad eller okänslig, snarare tvärtom, men det här är ju löjligt.

Dagen före vår förstföddes 1-årsdag skrev jag ett brev till honom. Ganska långt, handskrivet och fläckat av tårar. Jag minns knappat vad jag skrev men jag tror det handlade om hur mitt liv förändrats sedan han föddes och hur stolt jag var över honom. Världens vackraste pojke! Brevet ligger i hans babybok men jag har aldrig kunnat läsa det igen. Bara tanken på det får känslorna att svämma över. Inför vår yngstes 1-årsdag tänkte jag göra samma sak men det gick inte. Tänk att få en perfekt son till och sedan försöka klä känslorna i ord. Omöjligt! Jag tänkte: Nästa år – inför 2-årsdagen gör jag det! Hmm! Nu hoppas jag på 3-årsdagen istället.