Konvalescens

Vi är på väg tillbaka till vardagen igen men det kommer att dröja många veckor innan vi får en OK-stämpel på att allt är som det ska. Jag misstänker att det kommer att ta ännu längre tid för såren i själen att läka och oron att helt försvinna. Den ligger liksom på lur och tittar fram så fort jag får minsta misstanke om att febern är tillbaka eller att läget på annat sätt förändrats. Det har varit turbulenta dagar minst sagt och när jag tittar igenom bilderna från sjukhuset så kan jag nästan inte förstå att det var så det var, alldeles nyss.

I allt detta är jag samtidigt så överväldigad av all omtanke som visats oss. Det har berört mig så på djupet att ni – våra fantastiska familjer och vänner – engagerat er så och också visat hur mycket ni känner med oss. All kärlek till er!

När overkligt blir på riktigt

Jag har en obehagskänsla i kroppen som jag inte lyckas skaka av mig. Ni vet, den där pirrande känslan som infann sig när man var liten och hade gjort något dumt och visste att mamma och pappa med all säkerhet skulle bli arg på en när man kom hem. Det liksom kryper i kroppen, knyter sig i magen och man skakar som av frossa.

De senaste dagarna har känts overkliga och jag känner mig ibland som jag hamnat i en film. En sorglig, mardrömslik historia där man aldrig kan ana slutet förrän eftertexterna har börjat rulla. Jag har nästan sett mig själv utifrån i scener som jag aldrig skulle föreställa mig verkliga i min vardag. Jag vill så gärna vara stark och hoppfull men sen står jag där, alldeles vilsen.

Scenen när jag sitter bredvid minstingen i operationssalen, omringad av människor iförda vita och gröna kläder och mössor av nät. Hans djupa andetag i masken över näsa och mun. Hans Vovvov liggandes bredvid. Orden: ”Du får gå nu – vi hämtar dig när allt är klart.” Känslan av rädsla och panik när jag strök honom försiktigt över armen, reste mig på ben som inte alls ville gå och förvirringen när sjuksköterskan ledde mig bort därifrån och visade mig vart jag skulle ta emot honom efteråt.

Scenen utanför sjukhuset. När jag står i mörkret med telefonen i handen och pratar med mamma. När all gråt vällde fram så mina ord blev obegripliga och jag nästan glömde bort att andas. När jag vågade berätta allt jag var rädd för och min kloka mamma gav mig alla stärkande ord jag behövde då.

Scenen i sjukhussängen när dryga timmen har gått och jag väntar på att de ska ringa från uppvaket. Telefonsamtalet då de ringer och säger att allt har gått bra och att jag kan ta emot honom nu.

Scenen utanför uppvaket där jag sitter på en bänk, dörren öppnas och en operationsklädd man kommer ut och frågar: ”Är du Elliots mamma?” När hela världen stannar och jag på en millisekund hinner tänka att det är över, han är borta nu, innan mannen i nästa sekund fortsätter förklara att allt har gått bra och sen i detalj beskriva vad de gjort och vad de sett.

Scenen när jag äntligen får komma in och får syn på vår älskade minsting i sjukhussängen. Så liten, sovandes med vovven fortfarande alldeles intill. Hur allt rämnar då, tårarna forsar fram och jag böjer mig över honom, snusar på hans öra och viskar ”Jag älskar dig”.

Men filmen är inte slut än och eftertexterna är fortfarande långt bort. Han blir bättre för varje dag och allt säger att det inte är allvarligt. Eller ja. Vi vet ju inte exakt vad det är än men vi vet att medicinen verkar. Han blir gladare och piggare, febern blir inte lika hög och smärtan inte lika intensiv. Vi har ställt in oss på att det kommer att många veckor för honom att bli helt bra men såklart, det kommer att bli bra.

Men ändå. Olustkänslan kryper sig på ibland – som nu – och då orkar jag inte känna mig stark. Då vill jag bara kura ihop mig och gråta en stund, så känns det bättre sen. Jag vill inte ha fler tårdrypande scener. Nu vill jag byta kanal och få tillbaka vår riktiga vardag igen.

Konstigheter

Den här sensommaren har verkligen gjort någonting med mig och jag känner mig onekligen en aning förvirrad. Ärligt talat har det smugit sig på en tid. Jag har reflekterat över det men bara tänkt att det säkert är en tillfällig nyck som kommer att passera nästintill obemärkt. Ibland påtalat det för andra, skrattat till lite, skämtat bort det med att: Kom igen, det är ju mig vi pratar om! Men sen hände det…

Ja, jag hade protesterat men tillslut gett med mig för familjens skull och där satt jag nu – mitt i blåbärsriset. Ivrigt plockande blåbär efter blåbär samtidigt som jag viftade bort myggen som surrade kring ansiktet. Minstingen satt bredvid på en sten och mumsade blåbär direkt från busken och maken gick längre in i skogen och letade svamp med vår äldsta. Jag hade inte bråttom utan tyckte faktiskt det var ganska mysigt. När jag väl övergav blåbärsriset tog jag sikte på bärbuskarna och fortsatte plockandet. Jag tänkte på sylt och marmelad, stack mig på taggar och brände mig på nässlor men gav inte upp. När kvällen var slut hade vi både kokat, stekt och fryst in och jag bara stod där konfunderad. Vem är den här främmande kvinnan i köket som faktiskt finner nöje i detta?

Veckan efter kom nästa chock. Jag tog mig både tid och engagemang för att köpa ett par riktiga skor. Upp i arla morgonstund och avverkade nästan två mils raska promenader den veckan. Och jag njöt! Herregud! Sen fortsatte jag med att måla ramarna som ropats in på auktion för något år sedan, skrapade färgen av byrån, började måla den och ja, vem vet hur detta ska sluta? Inget av detta känns som måsten utan jag bara vill och det gör mig förvånad. Återigen, vem är hon? Är hon jag? Är hon här för att stanna? Jag förstår ingenting…

Sommar, sommar, sommar

Något jag tycker extra mycket om med att börja pendla till jobbet igen efter sommaren, är alla härliga Sommar i P1-poddar som bara väntar på att bli nedladdade av mig. Likt en godispåse vrakar jag och väljer bland alla godsaker – börjar med dem jag tror är allra bäst och arbetar mig ner på listan. Ibland blir jag besviken men oftast fylls den dryga timmen av leenden och fuktiga ögon (ja, ja, jag är sjukt blödig nu för tiden, jag vet!). Bäst av dem jag lyssnat på hittills tycker jag är David Hellenius och Soran Ismail.

Kanske beror även min förkärlek för Sommar-programmen på min nostalgiska sida (som för varje dag blir mer och mer framträdande) och alla de minnen jag har kopplade därtill. Barndomssomrar på landet. Vi hade en svart, liten radio som stod på en hylla i köket. När klockan närmade sig 13 fick den flytta ut till en filt i solen, eller ibland till badbryggan nere i sjön, och där låg jag och mamma och lyssnade. Vilken person var bäst? Eller viktigast av allt, vem spelade bäst musik?

Jag älskar att lyssna på historierna och musiken. Ett kort uttalande, en kärleksförklaring, och så sitter jag där och gråter igen, till allmän beskådan. I år är det inte bara historierna som berört mig utan musiken. Satt på tåget häromveckan, på väg till eller från jobbet, och lyssnade (minns inte på vilket sommarprogram). Hörde de första tonerna på en låt. Kastades tillbaka i tiden, fick gåshud, svalde och svalde och kämpade med att blinka bort alla tårar. Jag hade helt glömt bort den men här är den. Wow!

Ur en 3-årings perspektiv

Ibland lånar minstingen min telefon – för att spela, lyssna på musik eller titta på Balle Kalle Kobra eller Tigerjakt på YouTube. Oftast slutar det med att han helt går loss med kameran, med varierande resultat. Många bilder slänger jag men en del får vara kvar. Lite så här ser familjen ut ur Elliots ögon…