Jag vet, det har varit ekande tomt på bloggen en tid och mitt ständigt dåliga samvete fick mig att i sinnet börja formulera ursäkter och undanflykter nu på morgonen. Men sen hände något som väckte inspirationen. Min vän Sofia hade lämnat ett inlägg på Facebook som jag inte riktigt förstod men det fick mig att misstänka att hon läst ett utdrag ur min blogg på ett annat forum – och mycket riktigt. För flera månader sedan skickade jag in en text till en blogg där läsarkrönikor publiceras en gång i veckan, nämligen till Magdalena Graaf, och mitt bidrag publicerades här igår.
Lite som ett barn på julafton kände jag mig alldeles fånigt pirrig och också nyfiken på vilken respons jag fått. När jag läste kommentarerna blev jag mest förvånad men också glad. Oj, vad läsarna tycker och tänker om inlägget. De tycker att det är konstigt, att jag inte alls vet vad ett riktigt problem är, att jag är åldersfixerad osv. Intressant tycker jag! Tänk att människor som här fått endast en minuts inblick i mitt liv genast bildar sig en uppfattning om vilken sorts person jag är och hur mitt liv ser ut. Jag ses som ytlig och banal. Samtidigt får jag fler uppmuntrande och positiva kommentarer om igenkänning och en välformulerad text. Någon tar mig också i försvar mot de ilskna trollen och i mitt ställe (och helt riktigt) förklarar hur jag med texten vill beskriva något annat, något större. Det värmer.
Men visst är det väl ändå spännande – att min korta text slår an en känsla hos människor jag aldrig träffat och som får dem att ta av sin tid att både läsa och kommentera. Det gör mig också förundrad att de som väljer att tolka mig som ytlig inte alls förstår hur jag använder texten. Att dramaturgin med känslostormar och superlativ bara ska förstärka upplevelsen av mitt lilla ögonblick i livet. Jag menar, vem skulle vilja läsa den platta historien om ett grått hårstrå om inga känslor kryddade innehållet alls? Nej, ni som är min blogg trogen och faktiskt känner mig på riktigt ni vet ju hur det är egentligen. Att jag älskar att skriva och berätta – stort som smått. Och kommentera gärna, även när jag saknar verklighetsuppfattning och perspektiv =O)
