Minstingen

Egentligen har jag bara ett syskon. En storebror - som jag alltid har älskat men lärt mig att uppskatta först någon gång i tonåren. Missförstå mig inte nu. Det var inte så att jag var otacksam, han hade också en del att göra med det hela. Mellan de tillfällen han övade karateslag på mig (visst, jag var inlindad i en madrass men det spelade liksom ingen roll), dunkade i väggen mellan våra rum så att alla mina fina småsaker i prylhyllan ramlade ner i akvariet eller kittlade mig så att jag faktiskt tillslut kissade på mig (ja, det är inte bara något man säger utan det kan hända...), ja, då fanns det inte så många stunder kvar att riktigt uppskatta honom. Men, som sagt, det vände någonstans i tonåren och bättre storebror kan ingen ha.

Under alla de år när jag och storebror inte drog helt jämt hade jag ett substitut. Min kusin Anna är fem år äldre än jag och hade sedan tidiga år önskat sig en lillebror. Lillebror stod högst på önskelistan till varje födelsedag och jul men han kom aldrig. Anna fick istället nöja sig med en liten kusin vid namn Johanna. I många år hade hon mig i släptåg och tog med mig till alla möjliga (och omöjliga?) ställen - till fritidsgården, på disko, till kompisar och fester.

De största äventyren utspelade sig sommartid på Gotland. Kompisgänget bestod uteslutande av killar och de var så häftiga - körde Opel Manta, bakade snus och drack kaffekask. Jag var alltid med, och alltid yngst, men ingen ifrågasatte någonsin vad jag egentligen gjorde där. En sommar alldeles i början av 90-talet tillbringade vi med att penselmåla Pärlan. En härligt blå Volvo 242 DL med extraordinärt fördelarlock och en rostskyddsbehandling utan like. Med gasen i botten åkte vi mellan vännerna i Vallstena med Ronny och Ragge på högsta volym. När det var dags för festligheter i Åminne tog vi cykeln dit. Anna cyklade och jag satt på pakethållaren med en ryggsäck så proppfull med ölflaskor att jag nästan släpade i backen. Den sommaren såg vi Repmånad otaliga gånger och citerade i tid och otid: "Akta lacken, pappskalle!"

Som ni förstår drog Anna med mig på både ett och annat men såg alltid till att jag höll mig i skinnet. Det var långt senare jag vågade ta ett bloss eller ens smutta på en öl i hennes sällskap. Länge var jag minstingen som alltid var med på ett hörn och som på sin höjd kysste en nyinfångad simpa...



Gotland, sommaren -91