Är jag gammal nu?

Jag stod framför spegeln i lördags. Hade väl duschat, smörjde ansiktet och tittade sen på mig själv där i spegeln. Drog handen genom mitt korta hår som spretade åt alla håll. Och där, plötsligt, vid tinningen: Ett alldeles grått (nästan vitt) hårstrå. Jag frös till, lutade mig ännu närmare spegeln och stirrade på hårstrået. En känsla av panik och sorg vaknade inom mig och spred sig snabbt i hela kroppen. Jag fortsatte att stirra och kände att jag egentligen ville sätta mig ner och storgråta.

Min frisör har så vänligt redan tidigare upplyst mig om att jag har några gråa strån så egentligen var det ingen överraskning. Men jag har aldrig sett dem själv och när jag nu gjorde det kändes allt så definitivt. Jag får inte min ungdom tillbaka, den är borta, förbi och det gjorde mig så oerhört ledsen.

Jag känner mig inte gammal och har inte (trodde jag) någon åldersångest. Just dagen då spegelincidenten utspelade sig så fyllde min älskade make 38 år. Jag skojar ofta med honom om att han närmar sig gubbe på 40 år men jag tycker faktiskt inte att han är gammal, inte alls. Sen att jag själv fyller 35 i år, det stör mig inte heller. Det är inte åldern i sig utan vetskapen om alltings förgänglighet. Filosofiskt, kanske, men det slog mig plötsligt och fick en känsla av ångest att vakna till liv.

Är jag gammal nu? Just ordet ”gammal” är ju väldigt subjektivt och beror helt på sitt sammanhang. Ställ mig i baren på ett 18-årsställe och jo, då är jag nog gammal. Skulle jag göra slag i saken och söka till Idol eller annat program i samma genre – ja, då är jag nog också gammal. Men, rent teoretiskt sett skulle jag ha kunnat fått barn tidigt och faktiskt vara mormor/farmor nu – då jäklar skulle jag vara en ung sådan.

Istället för att bryta ihop så bestämde jag mig för att göra något åt saken. Jag tog fram en pincett, ryckte bort det gråa hårstrået (och ytterligare ett jag fick syn på) och bestämde mig för att nej, jag är inte gammal. Den dagen när jag inser att jag har fler gårdagar än morgondagar, då kan jag begrunda tanken igen.

Hängivenhet

I söndags började jag fundera över upplägget kring mitt senaste inlägg, Way. Jag ville så gärna illustrera inlägget med ett foto på fodralet till kassettbandet Liten cowboy (själva kassetten försvann för många år sedan under oklara omständigheter) och jag visste att jag ganska nyligen sett det när jag rensat i mina gamla kartonger. Betänkas här bör att jag till naturen är både nostalgisk kring och sparsam från min barndom och därför finns det ganska många kartonger att leta igenom, innehållande en salig blandning av dagböcker, uppsatser, gosedjur, vykort, ett och annat kärleksbrev (jo, faktiskt), skolböcker och annat smått och gott.

Min minnesbild sa mig att kassettfodralet fanns någonstans i kartongerna på vinden. Ivrig och beslutsam började jag mitt sökande och så här i efterhand hade det kanske varit klokt om jag tagit mig tiden att klä på mig mer än linne och boxershorts… Nåja! Jag kröp in på vinden, bland damm, sågspån och friliggande isolering, och kämpade mig längst in tills jag hittade kartongerna. Nedhukad (snedtak, behöver jag säga mer?) i mörkret rev jag upp kartong efter kartong men hittade inte alls det jag sökte. Däremot hittade jag en del annat att fnissa åt så sökandet drog ut en del på tiden.

Nej, jag fick se mig besegrad denna gång, inget fodral fanns att uppbringa. Kanske bland kartongerna i garaget? Hmm, värt att överväga men jag fick lov att hejda mig från att rusa ut i underkläderna i minusgrader. Besviken packade jag ihop kartongerna igen och kröp tillbaka ut från vinden. Resultatet av mitt frenetiska sökande blev alltså inte alls som väntat utan istället ett ihärdigt kliande på kroppen efter isoleringen på vinden.

Förstår ni nu varför mina inlägg ibland tar sådan tid. Jag får en vision om vad jag vill berätta och hur det ska berättas och vägen mellan tanke och handling är inte så enkel alla gånger. Men lite cred tycker jag att jag är värd, för den hängivenhet jag visar för bloggen och det engagemang jag lägger ner, tycker ni inte det? Inom kort tänker jag ge mig ut i garaget och fortsätta mitt desperata sökande och kanske, kanske kan jag komplettera inlägget med en bild då. Hoppas!