Nästan från morgonens första vakna andetag kände jag att det skulle bli en sådan dag idag. Dagen som bär med sig en skavande känsla, tankar av oro och ett sting av sorg.
Jag tänker på vännerna. De som finns kvar, de som finns nära, de som valt något annat. De som förut upphöjde mig till skyarna och som nu mest pliktskyldigt svarar på anrop. De som påstod att vi var så nära som tänkas kan men som senare visade sina sanna färger och vägrade stå till svars för de oförrätter som var deras. De som jag nästan glömde bort på vägen men som öppnade armarna när jag hittade tillbaka. De som alltid funnits där och som fortsätter att finnas, genom allt.
Och visst är det väl så, att det är omöjligt att se genom fingrarna när det gäller allt. Att krav på ömsesidighet, ärlighet och rätt och fel måste få finnas här likväl som i vilket förhållande som helst.
Jag är långt ifrån perfekt men jag står för mina brister, ber om ursäkt när jag gjort orätt och försöker bättra mig för att vara den vän jag vill vara. Hellre än att välja något annat. Hellre än att förlora någon som betyder något. Sväljer stoltheten, rannsakar mig själv. Diskuterar, formulerar och förklarar om situationen känns orättvis.
Men det är jag. Och idag är en sådan dag när jag inte riktigt förstår. Det gör mig ledsen idag…
