Nattmaror och drömlandskap

När jag var liten – och upp i högstadieåldern – var jag mörkrädd, väldigt mörkrädd. Nästan varje natt vaknade jag av mardrömmar och kunde inte somna om, alldeles ensam i mörkret. Jag utvecklade en liten rutt som gjorde att jag kunde ta mig från mitt till mammas och pappas rum utan att behöva gå i mörker: Först smög jag ut handen från täcket för att tända sänglampan och sen taklampan. Säker i ljuset från mitt rum vågade jag sträcka ut handen och tända lampan i hallen. Ingen lampa släcktes förrän en ny tänts. Jag tassade igenom hallen till mammas och pappas rum och här nåddes den kritiska punkten. Nu återstod kanske två meter till sängen och mammas trygga famn. Jag tog sats, släckte lampan, nästan flög över golvet och sen ner under mammas varma täcke. Där låg jag nöjd och lipade till alla spöken och monster som lurade i mörkret. Ha, ha, ni lyckades inte ta mig den här gången heller!

Jag minns allt i detalj och också känslan av panik när mörkret slöt upp runt mig. Det paradoxala med allt detta är att jag så länge jag kan minnas älskat skräckhistorier och böcker och filmer med samma tema. I mellanstadiet började jag läsa pappas Koontz-böcker och gick raskt vidare till storfavoriten DET. Men redan innan dess hade jag – kanske som ett sätt att bearbeta mina rädslor – börjat skriva historier med rysliga inslag. Inte alltid just spöken och monster men ändock, det var knappast tal om några trevliga och upplyftande berättelser. Jag tänkte bjuda på en av dem i slutet av det här inlägget.

Innan vi botaniserar vidare bland mina episka verk (hmmm…) tänkte jag bara dela med mig av den positiva effekten av min rädsla för mörker och mina hemska mardrömmar. Jag lärde mig faktiskt att i sömnen skilja på dröm och verklighet. Inte alltid men ofta. Så när jag kände att en dröm började te sig alltmer som en mardröm, ja, då väckte jag helt enkelt mig själv och gör så fortfarande.

Nu – en kort men spännande historia från åren kring 86 (notera särskilt stavningen):

”RYSARE

Natten var tyst och stum. Titti satt i sitt rum och sydde. Plöttsligt hördes ett tjut! Titti tittade ut och fick se en blodig människa. Hon låg så stilla. Men plöttsligt såg Titti en fasanfull syn hon såg att den blodiga människan var Tittis syster. Titti sprang genast ner till hennes syster som låg så stilla och blodig på marken. Tittis mamma som bodde i huset mittimot Titti kom springande till Titti och så frågade hon Titti: Vad har hent? SER DU INTE DET? frågade Titti. Jo nu ser jag det. sade hon. Tittis mamma föll i gråt. SENARE. Nästa dag pratade de om mordet i radion. Titti satt och lyssnade på radion. Sen så visade det sig att Tittis syster hade blivit skjuten.

.SLUT.”

Det, mina vänner, var väl en riktigt ruggig historia. Stephen King, släng dig i väggen!