Minnen

På väg hem från jobbet härom veckan kliver jag på tunnelbanan som vanligt. I vagnen sitter ett sällskap äldre herrar – fyra-fem stycken, i 70-årsåldern. Ingen av dem ser bekant ut men jag lägger ändå märke till dem. Två av dem ska gå av på samma station som jag och jag tycker mig se luffarprickar på den enes hand. Jag tittar till igen men har sett i syne. Där finns ingen tatuering men jag översköljs plötsligt av minnen av min morfar.

Vi delade födelsedag, jag och morfar, och skojade alltid om att vi skulle tillbringa en födelsedag på Café Opera. Vi skulle beställa en varsin tallrik havregrynsgröt och skratta när servitören förvånat tog emot vår beställning. Sån var han, morfar, full av hyss och upptåg. En julafton skulle morfar dela ut klapparna. Han bestämde att så inte skulle ske förrän barnbarnen sjungit ”Ja må han leva” för honom, trots att det var ett halvår kvar till hans födelsedag, så det var bara för oss att klämma i.

När man ringde på dörren hemma hos mormor och morfar kunde man aldrig riktigt veta vilket hyss man skulle mötas av idag. Det började oftast redan när vi ringde på. Morfar hörde att vi var på väg i trappen och det var sällan vi släpptes in utan att övertyga honom att vi inte var försäljare eller annat löst folk. Självklart visste han att det var vi och han skrockade förnöjt när han väl släppte in oss. Mormor i sin tur satt då oftast i soffan i vardagsrummet – med en cigarett guppandes i mungipan, stickningen i högsta hugg och en toffel vippandes på kanten av foten, som om den skulle ramla ner när som helst. När vi kom in tittade hon upp över glasögonbågarna, log och suckade ”Arne” åt morfars bus. Sen bjöds det på fika; mormors hallongrottor och morfars solbullar.

Tillsammans med morfar fick jag dricka kaffe. Med massor med mjölk och under största möjliga hemlighetsmakeri. Någon gång när morfar var barnvakt hos mig och storebror blev vi osams. Förmodligen jag och storebror och säkert inte särskilt allvarligt. Dock tillräckligt allvarligt för att jag skulle bestämma mig för att rymma hemifrån. Morfar skrattade bara och hjälpte mig med bagaget. Jag packade täcke, kudde och docka och morfar ordnade lite vatten och en bit bröd. När jag beslutsamt stegade hemifrån stod morfar i fönstret och vinkade. Det tog udden av det hela måste jag erkänna. Jag rymde så långt som till gångtunneln kanske 100 meter hemifrån, där jag packade upp, åt min skrala matsäck och bäddade ner mig på marken. Det tog inte lång stund innan jag flyttade hem igen…

Morfar. Jag skäms lite över att jag knappt ägnat dig en tanke mina senaste födelsedagar men nästa gång lovar jag att göra det. Kanske över en tallrik gröt – då ska jag le lite för mig själv och tänka på dig. 

You complete me

Idag gör jag ett undantag från bloggens vanliga form. Jag kände mig inspirerad under helgen och uppenbarligen i kontakt med min (obefintliga) konstnärliga ådra. Resultatet? Orden finns ju där men på ett annat sätt än ni är vana vid. Ibland räcker det med den underbara färgen rosa och ett citat som fångar det jag känner för min man och mina barn. 

Breaking dawn – Så länge vi båda andas

För två år sedan bestämde sig maken att tillbringa två veckor av sin pappaledighet i Florida. Han tog med sig båda barnen och lämnade mig ensam i vintermörkret. Jag hade minst sagt blandade känslor inför detta. En tidig helgmorgon körde jag dem till Arlanda och jag minns den märkliga, tysta atmosfären som mötte mig när jag kom hem igen. Det kändes redan ödsligt och jag förstod inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom veckorna utan att längta ihjäl mig efter dem.

Några dagar tidigare hade jag på inrådan av min svägerska börjat läsa Twilight-serien. Jag läste ut den första boken bara någon dag innan familjen reste iväg och jag kunde knappt bärga mig tills jag fick börja på nästa bok. Det är onekligen något alldeles speciellt med den serien och den fick mitt sovande tonårshjärta att vakna till liv och bulta som aldrig förr. I efterhand kunde tiden inte ha passat bättre. Eftersom familjen var bortrest kunde jag helt ogenerat uppslukas av Bellas och Edwards värld och tro mig, så blev det.

Jag minns inte i detalj vad jag gjorde under de veckor jag var ensam annat än att jag läste, och läste, och läste lite till. Samtidigt hade jag fått upp ögonen, eller kanske öronen, för Rihannas skiva ”Rated R” och den blev mitt egna soundtrack till serien, eftersom skivan gick på repeat i mina hörlurar samtidigt som jag läste. Någon morgon hände det att jag faktiskt åkte förbi tunnelbanestationen där jag vanligen går av – jag kunde inte slita mig från handlingen och när dörrarna åkte igen kunde jag bara konstatera att det fick bli en längre promenad till jobbet den morgonen.

Under andra veckan av min tid ensam hemma hade ”New Moon” premiär och jag satt som ett förtjust litet barn i biosalongen och väntade på att filmen skulle börja. När salongen släcktes ner smög sig en rysning längs med ryggraden och jag fick gåshud över hela kroppen. Äntligen!

Som ni förstår klarade jag mig mycket bättre än väntat utan familjen. Visst, jag längtade efter dem så att hjärtat värkte. Vi pratade i telefonen varje dag men samtalen blev ofta korta eftersom de skulle iväg till poolen, stranden eller något annat härligt, och jag virade filten tätare om mig och sjönk åter ner i den värld som fick agera substitut när familjen inte fanns hos mig.   

Idag, två år senare, har jag riktigt längtat tills näst sista filmen har premiär och nu i november är väntan över. Tillsammans med två nära vänner, som älskar historien lika mycket som jag, ska jag återigen få luta mig tillbaka i biomörkret och bara njuta. För att riktigt komma i stämning läste jag i dagarna om sista boken och den var precis lika bra den här gången – och jag blev i princip lika okontaktbar. Så nu är jag redo. Snart är det dags… 

   

Min värld

Det finns tillfällen när jag blir väldigt berörd. När mitt eget liv stannar till och jag blir helt uppfylld av det som beskrivs för mig i form av en bok, en film, en låt eller en historia i mina hörlurar. Jag blir berörd så till den gräns att jag nästan blir besatt och det dröjer en stund innan jag kan flytta mitt fokus. Jag välkomnar den känslan, lutar mig tillbaka och åker med för att se vart den för mig. Och jag blir väldigt inspirerad av tanken på att själv beröra. Tänk om någon kunde reflektera över något jag gör och påverkas på samma sätt såsom jag blir påverkad.

I somras lyssnade jag på nya och något äldre sommarprogram och jag har beskrivit detta i ett tidigare inlägg. Vad som fick mig att ladda ner Alex Schulmans program det vet jag faktiskt inte. Det jag däremot vet med säkerhet är att jag dessförinnan avskydde och nästintill föraktade honom, då när han på något sätt var involverad i Stureplansgruppen eller liknande och spydde galla över allt och alla i sin blogg. Jag hörde något om romanen ”Skynda att älska” men förstod inte alls vad en sådan låg och motbjudande person kunde bidra med. Men jag lyssnade på sommarprogrammet och blev helt knockad. Jag gjorde en total kovändning och kände att jag ville tala om för honom hur han berört mig och hur min uppfattning helt omkullkastats. När jag tänkte efter insåg jag förstås att det var befängt. Varför skulle han överhuvudtaget bry sig om vad en sådan som jag tycker?

Samma sak hände när jag läste Morgan Allings ”Kriget är slut”. Mitt liv stannade upp i flera dagar och jag kunde inte få historien ur mitt huvud. Jag tänker inte älta min upplevelse igen eftersom jag redan i detalj beskrivit mina känslor men även här kände jag att jag så gärna ville tala om hur boken påverkat mig. När min hybris lagt sig insåg jag återigen det banala i mitt tänkande. Vad skulle han ha för intresse i att höra hur hans historia påverkat min vardag?

Jag skriver ner mina reflektioner här istället – i historien om det som omger mig. Och ibland händer det. En känsla väcks hos er. Ni läser och påverkas av mina ord och det bästa av allt – ni talar om det för mig. Det är stort för mig och jag älskar det!

I mitt allra första inlägg påstod jag att bloggen skulle vara till mest för mig. Som en dagbok á la 2011. Som om jag inte skulle bry mig om huruvida någon skulle läsa mina inlägg eller kommentera dem. Ren och skär lögn med facit i hand. Det stärker mig när jag förstår att jag når fram. Att jag inte helt famlar i mörker utan lyckas slå an en sträng hos någon. Att ni känner som jag eller i vart fall känner igen er i ett uns av det jag beskriver.

Det är därför jag inte skriver så ofta. Jag måste vara inspirerad och känna att nu, det här, det vill jag berätta. Ni kommer sällan att hitta inredningstips, vackra fotografier eller beaktansvärda citat här - det finns så många andra som gör det bättre - men jag bjuder er på en inblick i min värld. Hoppas ni kan ta med er något av värde härifrån…