Semesterkänsla

Just nu känner jag mig som ett förväntansfullt barn dagen före julafton. Jag har ett surrande pirr i magen och det spritter nästan i kroppen. En dag, bara en dag till, och sen är det semester! Osökt får det mig att tänka på mina sommarlov som barn.

Första fredagen när mamma och pappa gick på semester, packade vi in hela familjen i bilen och åkte ut på landet. Visserligen hade jag två kompisar där, en yngre och en äldre, men det var inte dem jag längtade till. Där ute hade jag en hel fantasivärld som väntade på mig och i den var ingen välkommen än jag. Låt mig bjuda på en inblick.

Redan första året då vi skaffade vårt landställe, jag var 9 år då, städade jag ut höns- och grishuset och gjorde om det till min egen lekstuga. Väggar och tak målades vita, en hängmatta hängdes upp och bord och stolar ställdes in med plats för två. Välkomna till Stugan! Här var jag en föräldralös flicka som drev Bed & Breakfast. Jag knåpade ihop två menyer och vanligen serverades fläskkotlett (barkbitar) och potatismos (aska blandat med vatten). Såvitt jag minns vågade bara en person på riktigt smaka på den delikata maten, Janne. Tror knappast det var någon lukullisk upplevelse men Janne höll god min…

I det stora huset bodde prinsessan Angélique (efter sångerskan i Sound of Music, även om jag totalt missuppfattat namnet och kallade henne Angelikö), tillsammans med kung Gullit (efter känd fotbollsspelare under sena 80-talet) och drottning Giulietta (efter en tjej som gick i parallellklass med min kusin). I periferin av historien fanns andra intressanta karaktärer, som kolkryddaren (?!) Netecko som bodde på utedasset och som sålde förnämlig aska till bästa pris.

Ja, där gick jag runt i min egen värld. Pratade för mig själv, diktade upp intriger, gjorde utflykter till Drömskogen (en liten skog mitt på åkern) som var alldeles magisk med en soldränkt grässlätt och en del som var kal, död och täckt av bruna barr.

Min fantasivärld var bara min och även om någon annan hade tillåtits ta del av den, tror jag att den var alldeles för avancerad för någon annan att förstå. Ni kanske tycker det låter knäppt och kanske var det aningen okonventionellt men jag var lycklig. Sommar efter sommar blommade världen upp och när jag kommer ut till landet kan jag ibland se den skymta där – min värld!

Det finns någonting där…

Jag måste faktiskt erkänna min relativt nya last – bloggar. Och nej, då menar jag inte de vanliga bloggarna som jag följer med visserligen blandat men synnerligen normalt innehåll, utan de där surrealistiska bloggarna av (ofta) blekta blondiner med alltför yppig barm, beklämmande litet intellekt och en verklighetsuppfattning som är så främmande att jag ofta sitter där och bara gapar åt spektaklet. Jag förfasas, skäms och skakar på huvudet men kan inte förmå mig själv att sluta läsa. Är de här människorna på riktigt eller har de skapat en produkt som endast lever genom bloggen? Hur lyckas de finansiera det liv i sus, dus och kaos som ständigt kantas av dyra märken och skyhöga krognotor? Vid sidan av, har de ett riktigt jobb där de liksom vi vanliga dödliga tillbringar alltför mycket tid bakom skrivbord och pappershögar? Jag kan i så fall inte riktigt se vilken arbetsgivare som söker en sådan person för att på något sätt representera ett seriöst företag.

Läs inte detta som om jag är gammal och bitter. Inte alls! Det finns naturligtvis unga kvinnor som vid första anblicken skulle kunna misstas för denna typ av genre som jag inte ens kan sätta en etikett på, men som vid en närmare granskning visar sig framgångsrika entreprenörer som med finess och förstånd vårdar sitt varumärke.

Nej, jag förstår ingenting men fascineras ändock av fenomenet och kanske är just mina klick på deras bloggar det som gör att de lever vidare, att de fortsätter livet i den absurda värld som existerar vid sidan av den verklighet som jag lever i. Men det finns någonting där, som jag inte kan sätta fingret på, som gör att jag lite i smyg klickar mig vidare och fortsätter att läsa, förundras och konstant ställa mig frågan: Kan det verkligen vara på riktigt?  

I korthet

Ni kommer väl ihåg att jag tidigare skrev om hur jag upplever mitt liv som i en bok? Det har ändrat sig en aning och jag tror att både bloggar och Twitter har inspirerat mig här. Jag kommer på mig själv med att allt oftare registrera saker som jag ser eller gör som korta inlägg – i minnet, där och då. Är det inte konstigt? Även om jag twittrar då och då så bloggar jag inte alls på det sättet men jag tror att andras bloggande har påverkat mig. OK, ni kanske är något förvirrade nu så låt mig förklara.

Igår. Står vid övergångsstället nedanför jobbet, på väg hem. Tittar ner på mina fötter som för dagen iklätts öppna sandaletter. Fötterna är visserligen välmanikyrerade men ack så bleka. Samtidigt som jag tittar ner utformas min tanke likt en ögonblicksbild i Instagram. Klick klick! En bild på mina vinterbleka fötter och någon underfundig kommentar nedan. Sen slår rödljuset om till grönt och jag fortsätter med raska steg mot tunnelbanan.

Vad hände där? Är det inte märkligt så säg?

I och med detta har jag funderat på om jag ska ändra sättet jag bloggar. Om jag ska fylla ut med korta inlägg då och då med mina vardagsbetraktelser och sen med jämna mellanrum riktigt lägga ut texten med berättelser från då och nu. Jag vet inte. Visserligen följer jag många andra som skriver på det sättet men jag är osäker på om det skulle vara något för mig eller om det ens skulle vara intressant för er (ni, mina få trogna läsare) att läsa. Jag tror jag suger på den karamellen ett tag till så får vi se hur det utvecklar sig.

Tills jag bestämt mig, klick klick…