Om jag bara lutar mig tillbaka, blundar och låter fantasin flöda fritt – vart landar jag då?
Sprängfylld av tankar och känslor som jag inte vet hur jag ska ge uttryck för. Alla dessa ”varför”, ”tänk om”, ”om jag bara”, vad ska jag göra med dem?
Är det efterdyningarna, mörkret, vardagen, jag vet inte. För intimt, för privat? Kanske.
Jag tänker på det ibland. De som öppnar upp och lämnar ut sig i forum likt detta. Det vågar inte jag, inte fullt ut. Det ständiga behovet av att vara till lags, att aldrig såra, att inte misstolkas, att inte lämna ut för mycket som någon annan upplever inte var mitt att ge bort. Hur gör man?
Det här skulle aldrig vara fyllt av bara nonsens. Kanske banala iakttagelser och fåniga historier ja, men det skulle ändå landa i något som är något. Men nu. Just nu ligger allt på ytan och varje historia jag försöker (behöver) berätta blir för nära och personlig att jag snart slitit ut min backstegsknapp. Stirrar på en tom sida igen.
