Kriget är slut

Ibland träffar det mig som ett slag i magen. Livet hamnar i pausläge och jag kippar efter luft. Den här gången hände det på morgontåget mellan Uppsala och Stockholm. Morgan Allings bok ”Kriget är slut” ligger uppslagen i mitt knä och jag har bara läst någon sida. Jag känner genast att den här boken kommer att bli tuff för mig och jag ångrar nästan att jag började läsa den.

På eftermiddagståget gör jag, efter moget övervägande, ett nytt försök med boken men utgången är allt annat än oväntad. Jag håller andan och försöker smyga med mina snyftningar på tåget för att sedan gråta hejdlöst hela kvällen. Det står på bokens omslag att det är en historia om hopp och jag fortsätter att läsa bara därför – snart måste väl ändå hoppet tändas.

Det finns så mycket i boken som berör mig på djupet och jag förstår varför den griper tag i mig och varför jag inte kan värja mig. Främst är det barnets perspektiv. För första gången läser jag en historia beskriven ur ett litet barns ögon och jag tror verkligen att det är det lilla barnet som beskriver vad han upplever. Det finns inga vuxna ord och värderingar, bara barnets skildring av en vardag som inget barn egentligen borde vara en del av.

I livet i stort och i mitt yrke har jag stött på historier av samma karaktär. Barn och ungdomar som far illa i hemmet. Jag har alltid tyckt att startsträckan för de sociala myndigheterna har varit på tok för lång, att de borde rycka in mycket tidigare. Ambitionen är såklart att barnen så långt möjligt ska kunna vara kvar hos sin familj, att de sociala myndigheterna ska stötta och hjälpa familjen att få rätsida på livet, utan att omplacera barnen. Min åsikt har som sagt varit en annan. Allt för barnens bästa. De kanske inte förstår det då men när de blir äldre kommer de att inse att allt som gjordes, var för deras eget välbefinnande, för att de inte skulle fara illa. Förhoppningsvis hamnar de istället hos en trygg familj som älskar dem och värnar om dem. Förhoppningsvis…

Det jag glömde bort var barnet där och då. Det lojala barnet som älskar sina föräldrar och som lever för stunderna mellan fylla, misshandel eller depression. De stunder när föräldern ser dem och älskar dem tillbaka. Barnet som växer upp i vardag långt ifrån det ”normala” och som får sitt hjärta krossat när det rycks därifrån. När jag inser det vänds mitt perspektiv upp och ner.

Det gör inte heller saken lättare att jag i Morgan Allings beskrivning av sig själv och sin lillebror ser mina egna barn. Vid varje beskrivning av lillebror Stefan ser jag vår yngsta son; sittande nyvaken i sängen med rufsig blond kalufs, smackandes på nappen. Jag ser också vår äldsta son som den beskyddande storebrodern som håller humöret uppe för lillebrors skull och som lägger sina egna farhågor åt sidan för att lillebror ska känna sig trygg. Jag fruktar vad som komma skall och när jag når avsnittet där de delar på bröderna, då går jag sönder.

Jag kämpar mig igenom hela boken och andas ut när den är över. Det finns hopp. För Morgan Alling är kriget slut men mina inre stridigheter har precis börjat. Jag stärks i tanken på vilken sorts förälder jag vill vara och det är just det som snurrar i mitt huvud när jag för tredje gången, mitt i natten, byter nedkräkta sängkläder i yngsta sonens säng. Mina barn ska aldrig undra. De ska alltid veta att jag älskar dem, att jag alltid finns där och att hos mamma och pappa är de alltid trygga. De ska känna sig sedda och hörda, aldrig kränkta eller bortglömda. Men alla de andra barnen, de som är barn nu eller som en gång var, vem ska vara trygg för dem?

Förnuft och känsla

Jag har alltid satt en viss stolthet i att göra som jag vill – och inte som andra säger. Att strunta i direktiv och rekommendationer. När andra sagt ”Jag kan inte för att jag […]” så har jag fnyst och tänkt ”Äh, klart du kan, om du vill”. Både skolläkare och syokonsulent i högstadiet försökte gång på gång få mig att överväga en annan gymnasieinriktning; en allergiker ska väl knappast bli djurvårdare? Pyttsan, tänkte jag. Husläkaren insisterade senare på att vi skulle lämna bort katten: En gång allergisk, alltid allergisk. Men nej, även han hade fel kunde jag triumferande konstatera. 

Sen kom vår andra son… Han, som mest liknade en rödflammig prickigkorv sen födseln, med klåda, eksem, svullna ögon och så småningom ansträngd andning. Runt halvåret gammal fick vi svart på vitt och inget annat kunde göras. Jag grät när jag fick beskedet. För vår älskade son som drabbats och för vår underbara katt som inte längre kunde vara en del av vår familj. Jag satt med sonen i famnen och bannade mig själv för att jag inte förstått tidigare. För att jag chansat. Sen borrade jag ner näsan i kattens mjuka päls och sa förlåt, jag kan inte göra något annat. Beslutet i min hjärna fattades i samma ögonblick som läkaren gav mig provsvaren men mitt hjärta kunde inte förstå. Det var egentligen aldrig något val. Men när jag tillåter mig att sakna henne värker hjärtat nästintill outhärdligt.

Jag har aldrig sett det så som att jag har begränsats i mitt liv. När jag var liten såg mina föräldrar till att jag inte utsattes för något som kunde göra mig sjuk. Och ibland var olyckan trots allt framme och resulterade ofta i sjukhusbesök. Så fort jag kunde föra min egen talan så gjorde jag också det. Jag kan själv och jag bestämmer själv! Visst, eftersom jordnötter är nästintill dödligt för mig är det bara dumt att utsätta mig för den risken men när det gällde det andra balanserade jag gärna på gränsen. En guldhamster, det går väl? Hästar är väl inte så farligt? Hundar då, om jag bara lånar en någon gång då och då? Jobba med djur, det ska väl gå? Skaffa katt, varför inte? Och det gick! 

Men min son, han kan inte välja än. Vi måste välja för honom och skapa en vardag som ska vara naturlig. Medicinerna blir fler och fler och restriktionerna ökar. I vår vardag möts vi inte alltid av den förståelse vi skulle önska. En förståelse för allvaret i situationen och de konsekvenser vi drabbas av när man inte tänker efter. Det finns familj och vänner vi aldrig besöker. Det går helt enkelt inte! Vi får mötas på andra sätt och visst, det är en enorm förändring. Men aldrig en begränsning. Vårt liv började på riktigt när barnen kom och allt annat är oviktigt. Jag kan sörja i min ensamhet men aldrig låta honom tro att vi gav upp något. Vi väljer allt för barnens bästa och när han är tillräckligt stor kan han välja själv. Inga begränsningar, bara möjligheter att göra andra val!