Det här att våga nytt, det ligger verkligen inte för mig. Som bekant känns det allra bäst för mig när saker får vara som de är. När grannar bor kvar, även om vi inte ses på annat sätt än ett försynt ”Hej” då och då. När möblerna står kvar där de alltid stått i rum med färg och tapet som när vi flyttade in. När gymnastiken i skolan är på torsdagar och utflykten på förskolan är på onsdagar. När klockan närmar sig 15 och jag får sova en stund på tåget och inte behöver trängas i bil på storstadens gator.
Ni förstår, jag älskar det bekanta. Det trygga, det förutsägbara. Att jag starkt ogillar förändringar är en underdrift. Mitt eget utseende är ett undantag. Håret kan klippas och färgas, sminkningen kan ändras, det går fint. Och på jobbet såklart. Där gör ekorrhjulet mig oinspirerad och lat. Jag behöver bränsle och utmaningar för att prestera som bäst.
Mitt paradoxala jag. Som älskar lugn och ro och förutsägbarhet på fritiden men tvära kast, tempo och hårdknäckta nötter i arbetslivet.
För 2014 är min utmaning visserligen bara ett ytterst litet steg för mänskligheten men för mig ett sätt att vara djärv och självsäker, med en viss risk för misslyckande som jag rart accepterar. Pröva nya saker med ett öppet sinne. Ge mig i kast med stickbeskrivningar som ger mig lätt svindel men som resulterar i ett par alldeles ulligt mjuka och härliga vantar. Sticka ut hakan i arbetssammanhang och säga: Jag tror på det här – nu kör vi! Jag ska sporras där jag tidigare gett upp.
Så tänker jag – är jag inte modig så säg?
