Den jag skulle bli

Jag bestämde mig tidigt: Jag skulle bli sångerska - jag skulle bli upptäckt! Om allt det jag gjort i den andan dokumenterats skulle jag vara väldigt meriterad om än fortfarande okänd för den stora massan...
Genombrottet såg olika ut men jag minns omständigheterna i detalj. Under alla helger på landet under uppväxten gjorde jag otaliga radiointervjuer - med mig själv, oftast skuttandes på tomten, i skogen, på åkern - där jag för den nyfikna programledaren (jag!) beskrev hur det hela gick till. Ja, jag hade ju alltid sjungit och skrivit egen musik (sant!) men jag hade aldrig kunnat tro (falsk ödmjukhet) att just den talangjakten skulle förändra mitt liv och leda till det stora genombrottet. Dessutom var jag så ung (någonstans mellan låg- och mellanstadiet när fantasierna skenade iväg om jag minns rätt) men ack så begåvad. Sen var det dags för min första musikvideo. Wow, den var fantastisk! Där, mitt på åkern med Drömskogen som bakgrundspanorama, och vinden rufsande om mitt hår, där sjöng jag för allt jag förmådde. Ibland så vackert (tyckte jag) att rösten stockade sig.

Åren gick. Intervjuerna fortsatte på samma tema. Mina videoinspelningar utspelade sig numera även i baksätet på bilen. Freestyle-lurar i öronen med annan musik än min egen, vad det nu kunde vara för stunden. Jag mimade till varje ord, tittade lite blasé ut genom fönstret och strök fingertopparna mot rutan. Om inte det skulle bli succé så vet inte jag vad som skulle krävas!

Jag höll mig framme vid alla tillställningar - skolans musikcaféer och soaréer. Eller, i ärlighetens namn räckte det med ett hörn på skolgården under lunchrasten; där hölls melodifestival och undertecknad framförde ca 90 % av bidragen. Ödmjuk? Nja, tveksamt. Målmedveten? Absolut!

Så kom det - äntligen - mitt stora genombrott. I sjätte klass blev jag antagen till Tyresö Schlagerfestival och nu var det dags. Jag riktigt kände hur journalisterna vakade bakom knuten. Jag slutade på andra plats och strålade av publikens jubel. Men sen då? Jo, mitt bidrag (och vinnarbidraget) framfördes i en specialsändning på Tyresö Närradio och lovordades av programledarna... Det var det! Ingen succé, inga intervjuer, ingen musikvideo. Vad hände?

Jag kan inte annat än le åt min enfald idag. Vilka visioner! Det var inte en fråga om "om" utan "när" det skulle ske. Jag undrar om jag blivit besviken om jag såg mitt liv idag. Med mannen jag älskar, två underbara barn och familj och vänner av den bästa sort.

Nej, det var inte den jag skulle bli men här är jag och jag kunde inte vara lyckligare!

Tyresö Schlagerfestival

Att göra skillnad

När jag fyllde år häromveckan fick jag bl a en bok av en vän och jag påbörjade den igår, med skräckblandad förtjusning. Det är en sådan bok jag egentligen inte vågar läsa längre – den handlar om barn i nöd.

I yngre år förstod jag aldrig innebörden av mammas (och pappas) ”Varför hörde du inte av dig?” eller ”Förstår du inte att jag blir orolig?”. Jag förstod inte heller varför min mamma var så fånig (tyckte jag) som inte kunde titta på nyhetsinslag som berörde utsatta barn, läsa böcker eller se filmer med liknande tema. Vadå, det rör ju inte oss?! Den 4 augusti 2005 förändrades allt. Jag blev mamma!

Förändringen kom inte över en natt utan smög sig på successivt. En dag kände jag att alla barn, i hela världen, var mina. Allt lidande – alla barn som far illa och alla föräldrar som drabbas – känns också starkt hos mig. Och jag fick välja (mamma, jag är där nu!): Jag kan inte ta in det. Jag kan inte bära all den smärtan i mitt hjärta. Nu började jag sålla i böcker, artiklar, filmer… Ingenting som rör barn och föräldrar som lider, tack!

Vändningen kom igen. De senaste branscherna jag jobbade i gav mig ingenting rent själsligt. Jag utvecklades, visst – både vad gäller kompetens och lön men det räckte inte. Då kom jag i kontakt med det jag jobbar med idag och sade på ett tidigt stadium till min nuvarande chef att: Jag skulle aldrig kunna jobba med det här. Jag skulle lida med varje familj och aldrig kunna lämna jobbet när jag går hem.

Det utvecklades på ett annat sätt än jag kunnat förutspå och här sitter jag nu. Jag gör skillnad! Jag vet, jag har inget direkt att göra med de stora förändringar och de insatser som görs men jag är en kugge i hjulet. Jag är en del i det som förbättrar och den tanken är nästintill svindlande.

Så nu läser jag boken. Jag räds, gråter och lider men jag läser. Jag vågar nu!

Tar det från början

Jag fick min första dagbok när jag fyllde 7 och skrev tills jag var dryga 20; ibland varje dag, ofta någon gång i veckan och tillslut bara då och då. Däremellan skrev jag dikter, musik, böcker, historier... Jag har alltid skrivit och när jag slutade fortsatte livet ändå, som det gör.

Nu blev jag inspirerad igen. Många i min omgivning bloggar och jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna tillföra: vackra foton (nja, har försökt men har tydligen inte rätta knycken), inredningstips (nä...), ett flashigt liv i sus och dus (knappast), en Bullerby-vardag med hembakta bullar och rosenkindade barn (*ler* inte direkt, har världens mest underbara familj men idyll, nej det tror jag inte)... Så, vad kan jag ge? Jag kan ge utrymme för alla ord som trängs i mitt huvud, beskriva de reflektioner jag gör och det i min värld som berör mig.

Egentligen är nog bloggen mest för mig - mitt sätt att skriva dagbok på 2000-talet. Kanske kommer jag delge utdrag ur mina tidigare dagböcker och alster. Underhållande läsning om inte annat. Om du vill följa med på resan, är du självklart välkommen.

Nu blir det "Flickan från ovan". Ha en härlig söndag!