Att vakna på morgonen, öppna ögonen och se klart… Tänk, snart är dagen här och jag möter den med blandade känslor. Det slog mig när jag lämnade jobbet igår, att idag är den sista dagen som jag sitter här med glasögon och det kändes nästan ofattbart.
Jag har i tidigare inlägg beskrivit när jag fick mina första flaskbottnar och hur mitt liv har sett ut med dem på näsan de senaste 30 åren. Det går nästan inte att förstå hur livet ska se ut utan dem. Det känns overkligt och stort, fantastiskt och skrämmande på samma gång.
När rädslan inför operationen nu smyger sig på försöker jag att tänka så. Det blir bättre. När jag dagarna efter operationen ligger nedbäddad i mörker med ett sinne tillfälligt förlorat och ett annat kraftigt förstärkt. För det kommer att bli smärtsamt, det har jag förstått. Men det kommer att bli bra - det kommer att bli underbart!
Jag har i tidigare inlägg beskrivit när jag fick mina första flaskbottnar och hur mitt liv har sett ut med dem på näsan de senaste 30 åren. Det går nästan inte att förstå hur livet ska se ut utan dem. Det känns overkligt och stort, fantastiskt och skrämmande på samma gång.
När rädslan inför operationen nu smyger sig på försöker jag att tänka så. Det blir bättre. När jag dagarna efter operationen ligger nedbäddad i mörker med ett sinne tillfälligt förlorat och ett annat kraftigt förstärkt. För det kommer att bli smärtsamt, det har jag förstått. Men det kommer att bli bra - det kommer att bli underbart!
