Way

Den första låten jag skrev på engelska hette ”Way”. Jag minns inte exakt när men troligen var jag runt 10 år. Jag var så omåttligt stolt och Way fanns också med på den första (och enda) fullängdskassett jag spelade in. Visst låter det storslaget? Nja, den spelades in i bästa kompisens gillestuga med bästisen som doa och bästisens storebror som ljudtekniker – via en enkel bandspelare och på ett TDK-60-band. Kassetten döptes efter min första låt, ”Liten cowboy”, och det egengjorda konvolutet pryddes av ett då så populärt namnklistermärke, men en glad cowboy på hästryggen som svingade lassot där det såklart stod Johanna i mitten. På kassetten fanns också mina egna hitlåtar ”Ingen” och ”Du sa” och också en cover på (om jag minns rätt) ”Allt som jag känner” och några låtar till.

Något eller några år senare hörde jag (medvetet) Whitney Houstons ”The greatest love of all” för första gången och jag stelnade till, lätt chockad. Hur hade hon fått tag på min Way? De lät ju exakt likadant. Det tog en stund innan jag kom till insikt och insåg det uppenbara: Nej, Whitney hade inte plagierat Way utan naturligtvis var det tvärtom – jag hade omedvetet plockat upp melodin och gjort den till min. Ni kan kanske föreställa er besvikelsen. Min Way, en simpel kopia. Och nej, min text kommer knappast i närheten av originalet men melodin är i princip densamma.

Jag hade nästan glömt bort den här historien tills, som ni alla vet, Whitney gick ur tiden alldeles nyligen och jag lyssnade igenom mina gamla Whitney-favoriter. Tanken slog mig igen när skandalrubrikerna nu haglar över schlagerlåtarna: Låtstöld! Plagiat!

Det vore väl konstigt om vi inte inspirerades av det som omger oss – som musik, inredning, böcker. Jag kan inte se det fula i det. Är det inte så att imitation är den ärligaste formen av smicker? Jo, renodlade plagiat är självfallet inte okej och inhämtat medgivande och källhänvisning fyller här en fundamental funktion men dock. Ofta är vi så snabba att hitta fel och döma ut trots att vi ofta själv gillar sådant som vi känner igen och känner oss bekväma med.

Men nej, jag kan inte med rent samvete hävda att Way helt och hållet är min skapelse. Jag får helt enkelt ta av mig hatten och tacka upphovsmakarna till Whitneys hit för inspirationen. Även om jag som centrum i mitt eget universum också får inse att Way aldrig blev någon hit, trots allt…

Hybris?!

Jag tror minsann jag drabbats av skrivkramp. Så många inlägg ligger halvfärdiga på datorn men jag kommer ingenstans med dem. Jag får en vision, en tanke, blir inspirerad, börjar skriva, blir mer och mer kritisk för varje ord, lägger ner, refuserar, trycker på Spara, lägger undan.

Har jag möjligen drabbats av hybris? Tror jag att mina inlägg har större dignitet än de i verkligheten har? Egentligen, vad spelar det för roll om jag bara publicerar det jag känner där och då? Jag har ju knappast någon miljonpublik som ivrigt väntar på nästa inlägg. Den lilla läsarskara jag har skulle heller inte resa sig och löpa amok om inlägget inte var vad man kunde förvänta sig. Kanske skulle min mamma rynka på ögonbrynen och muttra: Nä, det här inlägget var inte som det brukar vara. På sin höjd alltså!

Nä, dags att släppa prestationsångesten, skaka loss och börja om.

Självförtroende och självkänsla

Jag erkänner att jag inte riktigt kan hålla isär begreppen men jag vet att det ena är jag bättre på än det andra. Jag tycker att jag har en ganska god uppfattning om vem jag är och vad jag är duktig på. I yrkesmässiga sammanhang känner jag mig trygg och säker. Jag kollar upp, läser på och skulle jag vara osäker på något är jag inte främmande för att erkänna det men också tydligt framhålla att jag ska ta reda på svaret. Det sporrar mig att vara i centrum, att synas och höras, och få bekräftelse på att även andra upplever att det jag säger är rätt.

Men i privata sammanhang, bland människor jag inte känner, i nya situationer, då är jag osäker. När jag bara ska vara jag och inte representerar en roll, det är svårare. Jag försöker känna in och pejla av och leda in samtalet på områden där jag känner mig mer bevandrad.

I morse på tåget får jag känslan av att någon tittar på mig och ja, tjejen bredvid mig – som också ska gå av tåget – sneglar mot mig men tittar bort när jag upptäcker henne. Sen sneglar hon på mig igen. Mina första tankar är: Ser jag konstig ut? Vad kan rimligen ha förändrats från min sista blick i spegeln på morgonen (där jag konstaterade att jag i vart fall såg OK ut) till nu, inte ens en timme senare? Har jag gjort något fel? Hur många sätt kan man köa på för att gå av tåget?

Det brukar vara så för mig. Om någon dröjer sig kvar med blicken på tåget, tunnelbanan, på gatan, då sätter en intensiv tankeverksamhet igång. Har jag något i ansiktet? Spretar mitt hår åt alla håll? Glömde jag att sätta på mig byxor imorse? Det sistnämnda har upplysningsvis aldrig hänt men OM det skulle inträffa, hoppas jag att jag kommer på det så fort jag går utanför dörren.

Men jag tror att jag väljer att se det som en tillgång. Att jag inte är alltigenom självsäker i alla sammanhang. Att jag inte lever i villfarelsen att jag är störst, bäst och vackrast utan att jag rannsakar mig själv då och då. Jag hoppas att det gör mig ödmjuk men jag vet inte…

Turbulens

Ni som känner mig och håller er uppdaterade via Facebook har förstått att mina tågresor har varit allt annat än ordinära de senaste två dagarna. Ena dagen sitter jag sovande i förkylnings- och feberångor och lyckas åka förbi min tågstation; där det just denna dag hade varit extra lämpligt att kliva av eftersom äldsta sonen och maken står hemma i hallen och trampar och bara väntar på att lämna över minstingen i min försorg. Jag är tacksam för att jag har en så fin vän bara några hus bort som släpper sina egna vardags- och middagsbestyr, packar ihop barnen och utan dröjsmål går hem till mig och håller ställningarna tills jag kommit hem. Tack Linda!

Dagen efter blir jag hastigt väckt i min eftermiddagsslummer på tåget av att kvinnan bakom mig börjar flåsa, väsa och låta konstigt och sen kräkas i papperskorgen. Jag reagerar inte nämnvärt först, annat än med obehag och känslan av jag kanske borde byta plats. När jag inser att allt verkligen inte står rätt till – hon har satt i halsen och får inte luft – då agerar jag precis som jag önskat att jag skulle. Med ett relativt lugn får jag upp henne på fötter och utför Heimlich manöver. I tumultet lossnar biten och kvinnan kan andas igen. Vi pratar efteråt och hon tackar mig många gånger. Strax därefter måste jag gå av tåget och väl ute på perrongen tänker jag: Hände det där precis?

Overkligt och omskakande. Ibland blir vardagen oväntat turbulent.