Min mamma frågar mig ibland om det var så här jag trodde att det skulle bli. När jag var sisådär 15 år, om jag då såg framför mig ett liv med villa, man och två gossar. Jag kan liksom aldrig svara på det för jag minns inte alls hur jag tänkte då. Hur jag föreställde mig att livet skulle se ut.
Om jag försöker komma ihåg så kretsade mina tankar mer kring sysselsättning och karriär. Familj? Jag vet inte om jag ens berörde ämnet. Visst uttalade jag bestämt att jag minsann skulle ha två barn, en pojke och en flicka. Pojken skulle komma först och tre år senare skulle flickan komma, som på given signal. Så himla naivt ändå – förstår jag nu.
Istället händer det idag att jag inte riktigt förstår att jag är där jag är. När jag står hemma i köket och rullar köttbullar och kokar gräddsås. Går ner till lekparken och ropar på barnen att ”maten är klar”. När hela familjen sitter tillsammans vid middagen och pratar igenom dagen. I smyg tittar jag på min stilige make som busar med minstingen för att få honom att äta en tugga till. Och sen på vår förnuftige äldste som jag bara måste pussa på just då.
Det blir nästan obegripligt. Som att jag fortfarande bara är en liten gullhöna som låtsas vara stor. Som leker kontor och mamma-pappa-barn. Överväldigande fantastiskt och overkligt på samma gång. Jag tror jag bara blinkade och sen hamnade jag här.
