Andas in, andas ut…

Jag går Kungsgatan fram – ganska bekymmersfritt, nynnar med till BSB:s ”More than that” som spelas i lurarna och sneglar samtidigt i skyltfönstren längs gatan. Jag är ute i god tid och känner mig inte alls stressad. Så kommer jag fram till Norrlandsgatan där jag viker av upp mot höger. Pulsen börjar öka, andningen blir plötsligt mer ansträngd. Fortfarande ger jag utåt ett ganska avspänt intryck men mitt inre blir mer och mer uppjagat för varje steg. Framme vid porten, slår in portkoden, går in, trycker ner hissen, stiger in och åker upp några våningar. Kliver ur hissen, tar något steg fram till dörren och ringer på. Det surrar till när dörren öppnas från insidan. Jag går in.

Där inne är allt så bekant men ändå lika skräckinjagande varje gång. Alla ljud och lukter som bara skriker ut rädsla och ångest. I alla fall för mig. Jag fortsätter proceduren som jag brukar. Hänger av mig jackan, går in på toaletten och borstar tänderna en extra gång, sen väntrummet. Tar upp telefonen, uppdaterar min status på FB. ”Johanna? Hej, varsågod!” Jag hälsar, rafsar ihop mina saker och går in i det ljusa rummet. Hon är trygg. Jag litar verkligen på henne, trots att själva anblicken av henne får mig att vilja hyperventilera i en papperspåse. Det är inte hennes fel. Det är situationen som har format mig och som har skapat en rädsla som inte alls fanns där för dryga 10 år sedan. Så många tankar snurrar i huvudet nu.

Vi börjar prata. Jag förklarar vad som hänt, det tas bilder, hon undersöker vidare. Jag har, som alltid, en envis strimma hopp inombords. Att det inte ska vara någon fara den här gången. Att det ska vara lätt ordnat. Bara det här besöket, ingen smärta, ingen väntan. Men det är aldrig så, jag vet ju det, och när hon tittar närmare, suckar lite och förklarar att en inflammation har uppstått och ja, vi måste nog göra om det här och frågar retoriskt om jag har tid att komma några gånger till framöver, då sjunker jag ihop. Som en urvriden trasa. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen. Försöker fokusera på mitt trygga, lyckliga ställe (i fåtöljen hemma i vardagsrummet, med solen som värmer ryggen och en nyfödd Tristan eller Elliot i famnen) men jag lyckas inte hitta dit då.

Hon jobbar vidare och det går bra till en början. Sen börjar det ila och göra lite ont. Hon märker det och säger att det snart är över. Det blir värre. Jag blinkar intensivt för att hon ska märka att det inte alls blir bättre. Mina försök att lugna mig själv är näst intill fruktlösa och jag känner tårarna stiga i ögonen. Jag vill inte mer! Jag vill gråta, gå därifrån, bara strunta i allt och aldrig mer komma tillbaka. Sen är det över. Hon berömmer mig, det gör hon alltid. Jag tror att hon vet att jag behöver all positiv förstärkning jag kan få. Det är över nu – för den här gången. Nu har jag en veckas andrum till nästa gång.

Mitt liv som bok

Ibland tillsätter jag en extra dimension till livet, allt för att göra de mest vardagliga ting lite mer intressanta och ibland till och med underhållande. När jag var yngre, bodde hemma och fortfarande följde med till landstället på helgerna, då var bilresorna dit och hem allt annat än bilresor för mig. På den tiden var de musikvideor, alltid på samma tema förstås (jag menar, miljön i bilen kan knappast varieras) men sällan till samma låtar. Jag vet att jag berört detta kort i ett tidigare inlägg men utvecklar det lite här. Jag satt där i baksätet med min Sony Walkman i knät och mimade till musiken och tittade bestämt in i kameran, vilken jag i fantasin placerat utanför rutan. Det blev ju mer dramatiskt så tyckte jag, eftersom jag kunde luta mig mot rutan, kanske ibland sneglandens på regndropparna som strilade ner eller bara rita ett hjärta eller annat i imman efter min andedräkt. En kamera i framsätet hade naturligtvis inte givit alls samma effekt – såklart!!

Idag gör jag sällan musikvideor men eftersom jag så gott som alltid lyssnar på musik till och från jobbet händer det faktiskt att jag inte kan hålla mig utan måste gå lite i takt, artikulera orden och svänga rytmiskt på höfterna – i smyg förstås eftersom jag förmodligen befinner mig på tunnelbaneperrongen eller på parkeringen…

Vet ni vad jag gör istället? Jag dramatiserar det jag gör som i en bok – lägger märke till allt omkring mig och beskriver det i huvudet som om det skulle vara författat i en roman. Tänk så här:

”Hon nådde just toppen av trappan när hon snubblade till, halkade tillbaka ett steg och svor lågt för sig själv. Varför skulle de ens kallas vinterskor om de inte klarade en sådan enkel sak som faktiskt definierar en svensk vinter, nämligen halka? Hon skyndade på stegen och passerade korvkiosken på vänster sida, med skylten framför som svajade lätt i vinddraget. ”ALLTID HEMLAGAT MOS” proklamerade skylten och det gav alltid upphov till ett leende hos henne när hon mindes den klassiska Hassan-eran under gymnasietiden: ”Bor ni i kiosken eller?!” Nej, förmodligen bodde han inte i korvkiosken men uttalandet ALLTID KIOSKLAGAT MOS hade troligen inte alls varit lika tilltalande.
Det var mörkt ute och de stora barrträden på andra sidan vägen hade även detta år dekorerats med ljusslingor som lyste upp vägen nedanför. Hon kände inte bara julstämningen sprida sig i kroppen utan också stressen över att helgerna närmade sig och att hon som vanligt låg efter med alla julklappsinköp. Hon drog en suck och stoppade ner handen i fickan och kände efter bilnycklarna. Som vanligt fick hon tänkte efter en kort sekund för att komma ihåg vilken bil hon körde på morgonen. Visst var det SAAB:en idag? Jo, hon fick syn på den röda bilen samtidigt som hon hittade nyckeln i fickan, tryckte på knappen och bilens lampor blinkade till svar. Hon nästan kastade sig in bakom ratten för att undkomma den bistra decemberkylan, krängde av sig handväskan och satte nycklarna i låset.”

Ni ser ju. Bara någon minut av en vanlig och högst normal dag i mitt liv som nästan blir spännande när den dramatiseras. Eller kanske är jag bara lite knäpp? Äh, så länge det fungerar är det säkert bara hälsosamt.