Sådan var jag. Som passionerat deklarerade de marina däggdjurens för mig självklara rätt till frihet. Vilka var vi som tog oss rätten att göra dessa högintelligenta och magnifika varelser till clowner, för vårt eget höga nöjes skull? Vilka var vi att slå sönder de sociala familjestrukturer som annars varar en hel livstid? Vilka var vi att göra det bara för att vi kan och för att sen skylla på att det var för artens bästa, att det var i utbildningssyfte, att det skulle bidra till ökad kunskap och förståelse? Vilka var vi?
Och nu undrar jag igen – vilka är vi? Inte utan sorg i hjärtat konstaterar jag nu att jag inte brinner längre. Jag känner, det gör jag. Det knyter sig i magen och värker i hjärtat. Men jag brinner inte. Jag är inte längre övertygad. För om jag skulle vara det, då måste jag på allvar ta ställning aktivt. Våga vägra. Våga stå på barrikaderna och proklamera att jag inte längre stödjer förtrycket. Läsa på. Ta emot vassa kommentarer och hård kritik från alla dom som inte håller med. Och jag tror faktiskt inte att jag klarar det längre. Är jag för feg eller har jag kanske med åldern bara insett att det faktiskt finns gråzoner och att en övertygad glöd inte räcker. Inte bara.
Men ändå. Jag önskar att jag brann och inte bara pyrde lite då och då. Men det här, det träffar ändå rakt i hjärtat.
