När overkligt blir på riktigt

Jag har en obehagskänsla i kroppen som jag inte lyckas skaka av mig. Ni vet, den där pirrande känslan som infann sig när man var liten och hade gjort något dumt och visste att mamma och pappa med all säkerhet skulle bli arg på en när man kom hem. Det liksom kryper i kroppen, knyter sig i magen och man skakar som av frossa.

De senaste dagarna har känts overkliga och jag känner mig ibland som jag hamnat i en film. En sorglig, mardrömslik historia där man aldrig kan ana slutet förrän eftertexterna har börjat rulla. Jag har nästan sett mig själv utifrån i scener som jag aldrig skulle föreställa mig verkliga i min vardag. Jag vill så gärna vara stark och hoppfull men sen står jag där, alldeles vilsen.

Scenen när jag sitter bredvid minstingen i operationssalen, omringad av människor iförda vita och gröna kläder och mössor av nät. Hans djupa andetag i masken över näsa och mun. Hans Vovvov liggandes bredvid. Orden: ”Du får gå nu – vi hämtar dig när allt är klart.” Känslan av rädsla och panik när jag strök honom försiktigt över armen, reste mig på ben som inte alls ville gå och förvirringen när sjuksköterskan ledde mig bort därifrån och visade mig vart jag skulle ta emot honom efteråt.

Scenen utanför sjukhuset. När jag står i mörkret med telefonen i handen och pratar med mamma. När all gråt vällde fram så mina ord blev obegripliga och jag nästan glömde bort att andas. När jag vågade berätta allt jag var rädd för och min kloka mamma gav mig alla stärkande ord jag behövde då.

Scenen i sjukhussängen när dryga timmen har gått och jag väntar på att de ska ringa från uppvaket. Telefonsamtalet då de ringer och säger att allt har gått bra och att jag kan ta emot honom nu.

Scenen utanför uppvaket där jag sitter på en bänk, dörren öppnas och en operationsklädd man kommer ut och frågar: ”Är du Elliots mamma?” När hela världen stannar och jag på en millisekund hinner tänka att det är över, han är borta nu, innan mannen i nästa sekund fortsätter förklara att allt har gått bra och sen i detalj beskriva vad de gjort och vad de sett.

Scenen när jag äntligen får komma in och får syn på vår älskade minsting i sjukhussängen. Så liten, sovandes med vovven fortfarande alldeles intill. Hur allt rämnar då, tårarna forsar fram och jag böjer mig över honom, snusar på hans öra och viskar ”Jag älskar dig”.

Men filmen är inte slut än och eftertexterna är fortfarande långt bort. Han blir bättre för varje dag och allt säger att det inte är allvarligt. Eller ja. Vi vet ju inte exakt vad det är än men vi vet att medicinen verkar. Han blir gladare och piggare, febern blir inte lika hög och smärtan inte lika intensiv. Vi har ställt in oss på att det kommer att många veckor för honom att bli helt bra men såklart, det kommer att bli bra.

Men ändå. Olustkänslan kryper sig på ibland – som nu – och då orkar jag inte känna mig stark. Då vill jag bara kura ihop mig och gråta en stund, så känns det bättre sen. Jag vill inte ha fler tårdrypande scener. Nu vill jag byta kanal och få tillbaka vår riktiga vardag igen.