Konstigheter

Den här sensommaren har verkligen gjort någonting med mig och jag känner mig onekligen en aning förvirrad. Ärligt talat har det smugit sig på en tid. Jag har reflekterat över det men bara tänkt att det säkert är en tillfällig nyck som kommer att passera nästintill obemärkt. Ibland påtalat det för andra, skrattat till lite, skämtat bort det med att: Kom igen, det är ju mig vi pratar om! Men sen hände det…

Ja, jag hade protesterat men tillslut gett med mig för familjens skull och där satt jag nu – mitt i blåbärsriset. Ivrigt plockande blåbär efter blåbär samtidigt som jag viftade bort myggen som surrade kring ansiktet. Minstingen satt bredvid på en sten och mumsade blåbär direkt från busken och maken gick längre in i skogen och letade svamp med vår äldsta. Jag hade inte bråttom utan tyckte faktiskt det var ganska mysigt. När jag väl övergav blåbärsriset tog jag sikte på bärbuskarna och fortsatte plockandet. Jag tänkte på sylt och marmelad, stack mig på taggar och brände mig på nässlor men gav inte upp. När kvällen var slut hade vi både kokat, stekt och fryst in och jag bara stod där konfunderad. Vem är den här främmande kvinnan i köket som faktiskt finner nöje i detta?

Veckan efter kom nästa chock. Jag tog mig både tid och engagemang för att köpa ett par riktiga skor. Upp i arla morgonstund och avverkade nästan två mils raska promenader den veckan. Och jag njöt! Herregud! Sen fortsatte jag med att måla ramarna som ropats in på auktion för något år sedan, skrapade färgen av byrån, började måla den och ja, vem vet hur detta ska sluta? Inget av detta känns som måsten utan jag bara vill och det gör mig förvånad. Återigen, vem är hon? Är hon jag? Är hon här för att stanna? Jag förstår ingenting…