Sommar, sommar, sommar

Något jag tycker extra mycket om med att börja pendla till jobbet igen efter sommaren, är alla härliga Sommar i P1-poddar som bara väntar på att bli nedladdade av mig. Likt en godispåse vrakar jag och väljer bland alla godsaker – börjar med dem jag tror är allra bäst och arbetar mig ner på listan. Ibland blir jag besviken men oftast fylls den dryga timmen av leenden och fuktiga ögon (ja, ja, jag är sjukt blödig nu för tiden, jag vet!). Bäst av dem jag lyssnat på hittills tycker jag är David Hellenius och Soran Ismail.

Kanske beror även min förkärlek för Sommar-programmen på min nostalgiska sida (som för varje dag blir mer och mer framträdande) och alla de minnen jag har kopplade därtill. Barndomssomrar på landet. Vi hade en svart, liten radio som stod på en hylla i köket. När klockan närmade sig 13 fick den flytta ut till en filt i solen, eller ibland till badbryggan nere i sjön, och där låg jag och mamma och lyssnade. Vilken person var bäst? Eller viktigast av allt, vem spelade bäst musik?

Jag älskar att lyssna på historierna och musiken. Ett kort uttalande, en kärleksförklaring, och så sitter jag där och gråter igen, till allmän beskådan. I år är det inte bara historierna som berört mig utan musiken. Satt på tåget häromveckan, på väg till eller från jobbet, och lyssnade (minns inte på vilket sommarprogram). Hörde de första tonerna på en låt. Kastades tillbaka i tiden, fick gåshud, svalde och svalde och kämpade med att blinka bort alla tårar. Jag hade helt glömt bort den men här är den. Wow!