Vänskap i vått och torrt

Nu har jag börjat inlägget flera gånger. Jag skriver en mening, raderar och börjar om. För det jag vill skriva om är svårt och den person jag skriver om har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och i mitt liv.

Vi har känt varandra ända sedan födseln eftersom hon tillhör min familj. Men framför allt är hon min vän och vi hittade varandra på riktigt under högstadietiden och var sen så gott som oskiljaktiga i många år framöver.

Det var hon som fick mig att på riktigt hata doften av Blåhallon. Jag vet att hon gjorde sitt bästa för att fräscha till mig då jag efter en minst sagt blöt nyårsfest kräkts ned både mina kläder och mitt fina pärlhalsband men nej, doften satte sina spår… När hon vid ett annat tillfälle, illamående och låt oss säga något alkoholpåverkad, raglade runt bakom en container vid Skanstull, var det jag som höll i hennes hår och hejade på med tillrop som ”hamburgare, gräddtårta” för att få det hela överstökat så snabbt som möjligt.

Det var vi som letade på vinden efter våra pappors gamla t-shirts som var, då det begav sig, riktigt hippt, autentiskt grunge och som vi sen festade loss i – jag var Dragspelsmetropolen och hon var Handens Lås & El.

När vi var på fest hade jag alltid med mig ett eget blandband med våra bästa partylåtar (tänk Corona ”Rhythm of the night”, Dj Bobo ”Everybody”, Take That ”Could it be magic”, Let loose ”Crazy for you”, Melodie MC ”Give it up”, E-type ”This is the way” eller annan 90-talsmusik). Vi snokade upp en bandspelare och sen dansade vi oss genomsvettiga – i vardagsrum, kök, sovrum eller varsomhelst.

Det var vi som gick utmed vägen mitt i natten för att ta oss hem från Vallentuna, Lidingö eller var vi nu hade tillbringat kvällen. Vi var alltid luspanka men lyckades inför varje helg skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att dela på ett litet paket Marlboro lights och ett paket tändstickor.    

Vi har en historia tillsammans fylld med upptåg, berättelser och erfarenheter – bra som dåliga – och vi kan fortfarande sitta i timmar och skratta oss dubbelvikta åt alla galenskaper vi varit med om. Livet har visserligen förändrats – jag bor på mitt håll och hon bor på sitt. Vi pratar inte lika ofta och umgås inte heller på samma sätt. Men i grunden har ingenting förändrats – vi kan fortfarande vara precis som vi är tillsammans, varsomhelst och närsomhelst. Det känns unikt och värdefullt.

Det som känns tufft är att hon – tillsammans med sin fina man – befinner sig på en resa i livet som aldrig tar sig den vändning som de önskar. De kämpar, sliter, hoppas men landar alltid tillbaka på ruta ett. Jag kan inte ens föreställa mig det de går igenom men jag önskar så att jag kunde lätta bördan och hjälpa dem att uppfylla sin dröm. När livet är så otroligt orättvist, hopplösheten känns oändlig och gråten aldrig vill ta slut.

Men jag vill säga det: Jag älskar dig min lilla fina och jag finns där för er i alla väder, vad som än händer. Det är det minsta jag göra…