Andas in, andas ut…

Jag går Kungsgatan fram – ganska bekymmersfritt, nynnar med till BSB:s ”More than that” som spelas i lurarna och sneglar samtidigt i skyltfönstren längs gatan. Jag är ute i god tid och känner mig inte alls stressad. Så kommer jag fram till Norrlandsgatan där jag viker av upp mot höger. Pulsen börjar öka, andningen blir plötsligt mer ansträngd. Fortfarande ger jag utåt ett ganska avspänt intryck men mitt inre blir mer och mer uppjagat för varje steg. Framme vid porten, slår in portkoden, går in, trycker ner hissen, stiger in och åker upp några våningar. Kliver ur hissen, tar något steg fram till dörren och ringer på. Det surrar till när dörren öppnas från insidan. Jag går in.

Där inne är allt så bekant men ändå lika skräckinjagande varje gång. Alla ljud och lukter som bara skriker ut rädsla och ångest. I alla fall för mig. Jag fortsätter proceduren som jag brukar. Hänger av mig jackan, går in på toaletten och borstar tänderna en extra gång, sen väntrummet. Tar upp telefonen, uppdaterar min status på FB. ”Johanna? Hej, varsågod!” Jag hälsar, rafsar ihop mina saker och går in i det ljusa rummet. Hon är trygg. Jag litar verkligen på henne, trots att själva anblicken av henne får mig att vilja hyperventilera i en papperspåse. Det är inte hennes fel. Det är situationen som har format mig och som har skapat en rädsla som inte alls fanns där för dryga 10 år sedan. Så många tankar snurrar i huvudet nu.

Vi börjar prata. Jag förklarar vad som hänt, det tas bilder, hon undersöker vidare. Jag har, som alltid, en envis strimma hopp inombords. Att det inte ska vara någon fara den här gången. Att det ska vara lätt ordnat. Bara det här besöket, ingen smärta, ingen väntan. Men det är aldrig så, jag vet ju det, och när hon tittar närmare, suckar lite och förklarar att en inflammation har uppstått och ja, vi måste nog göra om det här och frågar retoriskt om jag har tid att komma några gånger till framöver, då sjunker jag ihop. Som en urvriden trasa. Jag andas in genom näsan och ut genom munnen. Försöker fokusera på mitt trygga, lyckliga ställe (i fåtöljen hemma i vardagsrummet, med solen som värmer ryggen och en nyfödd Tristan eller Elliot i famnen) men jag lyckas inte hitta dit då.

Hon jobbar vidare och det går bra till en början. Sen börjar det ila och göra lite ont. Hon märker det och säger att det snart är över. Det blir värre. Jag blinkar intensivt för att hon ska märka att det inte alls blir bättre. Mina försök att lugna mig själv är näst intill fruktlösa och jag känner tårarna stiga i ögonen. Jag vill inte mer! Jag vill gråta, gå därifrån, bara strunta i allt och aldrig mer komma tillbaka. Sen är det över. Hon berömmer mig, det gör hon alltid. Jag tror att hon vet att jag behöver all positiv förstärkning jag kan få. Det är över nu – för den här gången. Nu har jag en veckas andrum till nästa gång.