Mitt liv som bok

Ibland tillsätter jag en extra dimension till livet, allt för att göra de mest vardagliga ting lite mer intressanta och ibland till och med underhållande. När jag var yngre, bodde hemma och fortfarande följde med till landstället på helgerna, då var bilresorna dit och hem allt annat än bilresor för mig. På den tiden var de musikvideor, alltid på samma tema förstås (jag menar, miljön i bilen kan knappast varieras) men sällan till samma låtar. Jag vet att jag berört detta kort i ett tidigare inlägg men utvecklar det lite här. Jag satt där i baksätet med min Sony Walkman i knät och mimade till musiken och tittade bestämt in i kameran, vilken jag i fantasin placerat utanför rutan. Det blev ju mer dramatiskt så tyckte jag, eftersom jag kunde luta mig mot rutan, kanske ibland sneglandens på regndropparna som strilade ner eller bara rita ett hjärta eller annat i imman efter min andedräkt. En kamera i framsätet hade naturligtvis inte givit alls samma effekt – såklart!!

Idag gör jag sällan musikvideor men eftersom jag så gott som alltid lyssnar på musik till och från jobbet händer det faktiskt att jag inte kan hålla mig utan måste gå lite i takt, artikulera orden och svänga rytmiskt på höfterna – i smyg förstås eftersom jag förmodligen befinner mig på tunnelbaneperrongen eller på parkeringen…

Vet ni vad jag gör istället? Jag dramatiserar det jag gör som i en bok – lägger märke till allt omkring mig och beskriver det i huvudet som om det skulle vara författat i en roman. Tänk så här:

”Hon nådde just toppen av trappan när hon snubblade till, halkade tillbaka ett steg och svor lågt för sig själv. Varför skulle de ens kallas vinterskor om de inte klarade en sådan enkel sak som faktiskt definierar en svensk vinter, nämligen halka? Hon skyndade på stegen och passerade korvkiosken på vänster sida, med skylten framför som svajade lätt i vinddraget. ”ALLTID HEMLAGAT MOS” proklamerade skylten och det gav alltid upphov till ett leende hos henne när hon mindes den klassiska Hassan-eran under gymnasietiden: ”Bor ni i kiosken eller?!” Nej, förmodligen bodde han inte i korvkiosken men uttalandet ALLTID KIOSKLAGAT MOS hade troligen inte alls varit lika tilltalande.
Det var mörkt ute och de stora barrträden på andra sidan vägen hade även detta år dekorerats med ljusslingor som lyste upp vägen nedanför. Hon kände inte bara julstämningen sprida sig i kroppen utan också stressen över att helgerna närmade sig och att hon som vanligt låg efter med alla julklappsinköp. Hon drog en suck och stoppade ner handen i fickan och kände efter bilnycklarna. Som vanligt fick hon tänkte efter en kort sekund för att komma ihåg vilken bil hon körde på morgonen. Visst var det SAAB:en idag? Jo, hon fick syn på den röda bilen samtidigt som hon hittade nyckeln i fickan, tryckte på knappen och bilens lampor blinkade till svar. Hon nästan kastade sig in bakom ratten för att undkomma den bistra decemberkylan, krängde av sig handväskan och satte nycklarna i låset.”

Ni ser ju. Bara någon minut av en vanlig och högst normal dag i mitt liv som nästan blir spännande när den dramatiseras. Eller kanske är jag bara lite knäpp? Äh, så länge det fungerar är det säkert bara hälsosamt.