Provocerad

Jag vet inte varför denna artikel har blommat upp igen – jag missade den helt då den publicerades under 2007 – men jäklar vad den provocerar mig och jag har via sociala medier sett att jag inte är ensam. 

Vad som provocerar mig ännu mer och gör mig rent utsagt förbannad, är att jag så sent som idag blivit varse att människor omkring mig kan relatera till och faktiskt försvara innehållet i artikeln. Först blev jag förvånad, perplex och sen rent utsagt förbannad! Jag har full respekt för att människor tycker olika men det här känns som ett enormt steg tillbaka i tiden. Det handlar inte ens om jämlikhet, det handlar om att ta ifrån pappor rätten till sina barn. Hur kan man hävda att pappor, p.g.a. genetik och tradition, har sämre hand med sina egna barn? Att barnet i förlängningen ska utveckla känslomässiga störningar och kroniska sjukdomar därför att mamman inte funnits där 100 % av tiden under barnens tre första levnadsår. Att pappor (ja, alla pappor, här generaliseras hela den manliga befolkningen) har lägre toleransnivå med blöjbyten och dregel, att män/pappor har närmare till hands att fysiskt skada sina barn eftersom de inte förstår att små barn är sköra och för att de uppenbarligen inte heller har någon som helst uppfattning om sin egen fysiska styrka.

Diskussionen här och nyss gjorde mig fullständigt illamående och jag var tvungen att resa på mig och gå. Ett stenåldersresonemang jag inte är kapabel att bemöta utan att bli fullständigt rabiat. Det skrämmer mig att personer i min närhet, år 2012, med sunt förnuft och fullt förstånd kan stå bakom en sådan ståndpunkt.

Jag kan bara se hur det har fungerat i mitt liv och i min relation. Min man var inte pappaledig alls med vårt första barn. Han koncentrerade sig på karriär och husbygge och naturligtvis fick han inte lika stor insikt i vardagens utmaningar eller belöningar i att vara föräldraledig. Under den tiden hade jag inte heller lika stor förståelse för makens vardag med arbetets stress och krav som när jag själv arbetade.

När vi fick vårt andra barn var det för oss båda helt självklart att föräldraledigheten skulle delas och resultatet blev fantastiskt. Såsom jag gjort under min tid hemma med barnen, fick min man nu tillfälle och möjlighet att värdera om sina livsval, att se från ett annat perspektiv. Karriären är inte allt och vinsterna är många med att låta familjen ta en större plats, framför allt när barnen är små. Att sänka sina yrkesmässiga krav och förväntningar under en tid för att istället växa som förälder och utveckla en heltidsrelation till barnen.

Det är det bästa valet vi har gjort; för mig, min man och våra barn. Vi fick en helt annan förståelse för varandra och barnen en helt annan relation och trygghet till sin pappa.

För mig är innehållet i artikeln förkastligt och enormt provocerande. Det finns många aspekter till detta såklart och livspussel som i vardagen måste fungera. Alla har inte, eftersom det i många fall trots allt är så att ena parten i relationen har en högre inkomst (nej, det behöver inte vara mannen och det behöver inte vara en stereotyp man-kvinna-relation), möjlighet att dela på föräldraledigheten. MEN – att säga att pappan bl.a. ur ett evolutionärt perspektiv är en sämre förälder (det är trots allt där vi landar), och att pappan både direkt och indirekt har en skadlig inverkan på sina egna barn, då är vi väldigt illa ute. 2012 – vad händer här egentligen?