Min värld

Det finns tillfällen när jag blir väldigt berörd. När mitt eget liv stannar till och jag blir helt uppfylld av det som beskrivs för mig i form av en bok, en film, en låt eller en historia i mina hörlurar. Jag blir berörd så till den gräns att jag nästan blir besatt och det dröjer en stund innan jag kan flytta mitt fokus. Jag välkomnar den känslan, lutar mig tillbaka och åker med för att se vart den för mig. Och jag blir väldigt inspirerad av tanken på att själv beröra. Tänk om någon kunde reflektera över något jag gör och påverkas på samma sätt såsom jag blir påverkad.

I somras lyssnade jag på nya och något äldre sommarprogram och jag har beskrivit detta i ett tidigare inlägg. Vad som fick mig att ladda ner Alex Schulmans program det vet jag faktiskt inte. Det jag däremot vet med säkerhet är att jag dessförinnan avskydde och nästintill föraktade honom, då när han på något sätt var involverad i Stureplansgruppen eller liknande och spydde galla över allt och alla i sin blogg. Jag hörde något om romanen ”Skynda att älska” men förstod inte alls vad en sådan låg och motbjudande person kunde bidra med. Men jag lyssnade på sommarprogrammet och blev helt knockad. Jag gjorde en total kovändning och kände att jag ville tala om för honom hur han berört mig och hur min uppfattning helt omkullkastats. När jag tänkte efter insåg jag förstås att det var befängt. Varför skulle han överhuvudtaget bry sig om vad en sådan som jag tycker?

Samma sak hände när jag läste Morgan Allings ”Kriget är slut”. Mitt liv stannade upp i flera dagar och jag kunde inte få historien ur mitt huvud. Jag tänker inte älta min upplevelse igen eftersom jag redan i detalj beskrivit mina känslor men även här kände jag att jag så gärna ville tala om hur boken påverkat mig. När min hybris lagt sig insåg jag återigen det banala i mitt tänkande. Vad skulle han ha för intresse i att höra hur hans historia påverkat min vardag?

Jag skriver ner mina reflektioner här istället – i historien om det som omger mig. Och ibland händer det. En känsla väcks hos er. Ni läser och påverkas av mina ord och det bästa av allt – ni talar om det för mig. Det är stort för mig och jag älskar det!

I mitt allra första inlägg påstod jag att bloggen skulle vara till mest för mig. Som en dagbok á la 2011. Som om jag inte skulle bry mig om huruvida någon skulle läsa mina inlägg eller kommentera dem. Ren och skär lögn med facit i hand. Det stärker mig när jag förstår att jag når fram. Att jag inte helt famlar i mörker utan lyckas slå an en sträng hos någon. Att ni känner som jag eller i vart fall känner igen er i ett uns av det jag beskriver.

Det är därför jag inte skriver så ofta. Jag måste vara inspirerad och känna att nu, det här, det vill jag berätta. Ni kommer sällan att hitta inredningstips, vackra fotografier eller beaktansvärda citat här - det finns så många andra som gör det bättre - men jag bjuder er på en inblick i min värld. Hoppas ni kan ta med er något av värde härifrån…