Det vackraste

Det är fredag eftermiddag och jag är nyss hemkommen från veckans sista arbetsdag. Yngsta sonen som varit hemma sjuk hela veckan tar en sen eftermiddagslur och syns knappt i sängen där han kurat in sig under den stora gosehunden. Jag kryper ner bakom honom, viskar hans namn och stryker honom försiktigt över ryggen. Han vaknar inte. Jag viskar igen och han reser sig snabbt upp. ”Hej mamma!” Nyvaken, rödkindad och med ett stort leende. Han lägger sig ner igen och vi ligger där en stund, näsa mot näsa.

Nu när minstingen varit sjuk har han vaknat om nätterna – varm som en kamin och med ansträngd, rosslande andning. Han är överlycklig för att få komma upp en stund på natten och när det är dags att bädda ner honom i sängen igen, vill han inte riktigt låta mig gå. ”Ligga hos mig mamma, hela hela”. Jag kryper ner. Ligger kanske inte ”hela hela” natten men åtminstone tills han somnat om eller tröttnat på att jag tar upp platsen i hans smala säng.

Mina barn (ja, älskling, jag skriver mina för det är faktiskt mitt perspektiv det handlar om) – världens finaste små pojkar. Nej, jag kan inte vara saklig och ja, det kan vara så att jag är partisk men när jag tittar på dem ser jag inget annat än det vackraste som finns. Det finns tillfällen när jag är så arg på dem att jag stampar i golvet och blodtrycket skjuter i höjden men det förändrar ingenting.

Min äldsta son är så klok och omtänksam och jag är mäkta stolt över honom. För en tid sedan när det var dags för godnattsaga hade jag letat fram en gammal sagobok som jag älskade som barn. När vi krupit i säng frågar jag honom om vi kanske ska läsa Prinsessan på ärten ikväll. ”Nej”, svarar han. ”Vet du mamma, jag gillar egentligen inte sagor om prinsessor och sånt”. Något förvånad påpekar jag att vi brukar läsa både om Askungen och Törnrosa och ”de böckerna gillar du ju”. ”Nej, det säger jag bara för att du inte ska bli ledsen”.

Han är en känslig pojke, min äldsta. En kväll satt hela familjen i bilen efter en trevlig middag hos vänner. Han hade aldrig träffat pojken han lekte med där men fattade tycke genast och när vi satt i bilen hem var han lite orolig för att de aldrig skulle träffas igen. När han tänkte vidare var han också lite ledsen över att han inte sagt hej då till mormor ordentligt när vi lämnade av henne tidigare på dagen. Sen undrade han varför man plötsligt inte är kär i en person längre och konstaterade i samma andetag att han inte alls var kär i någon just nu. Inom en kort stund rullar stora tårar nedför hans kinder och han säger: ”Mamma, om du hade varit liten som jag, då hade jag älskat dig!”.

Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på barnen, snusa i deras hår och pussa deras mjuka kinder. Men det gör jag inte. Vardagen försvinner i ett nafs och vissa kvällar när barnen sover känns det knappt som om jag sett dem. Jag smyger in till dem då, stoppar om dem, lyssnar på deras sömntunga andning, pussar dem på kinden och viskar tyst: ”Jag älskar dig”. Så att de vet, att livet började på riktigt först när de kom.