Breaking dawn – Så länge vi båda andas

För två år sedan bestämde sig maken att tillbringa två veckor av sin pappaledighet i Florida. Han tog med sig båda barnen och lämnade mig ensam i vintermörkret. Jag hade minst sagt blandade känslor inför detta. En tidig helgmorgon körde jag dem till Arlanda och jag minns den märkliga, tysta atmosfären som mötte mig när jag kom hem igen. Det kändes redan ödsligt och jag förstod inte riktigt hur jag skulle ta mig igenom veckorna utan att längta ihjäl mig efter dem.

Några dagar tidigare hade jag på inrådan av min svägerska börjat läsa Twilight-serien. Jag läste ut den första boken bara någon dag innan familjen reste iväg och jag kunde knappt bärga mig tills jag fick börja på nästa bok. Det är onekligen något alldeles speciellt med den serien och den fick mitt sovande tonårshjärta att vakna till liv och bulta som aldrig förr. I efterhand kunde tiden inte ha passat bättre. Eftersom familjen var bortrest kunde jag helt ogenerat uppslukas av Bellas och Edwards värld och tro mig, så blev det.

Jag minns inte i detalj vad jag gjorde under de veckor jag var ensam annat än att jag läste, och läste, och läste lite till. Samtidigt hade jag fått upp ögonen, eller kanske öronen, för Rihannas skiva ”Rated R” och den blev mitt egna soundtrack till serien, eftersom skivan gick på repeat i mina hörlurar samtidigt som jag läste. Någon morgon hände det att jag faktiskt åkte förbi tunnelbanestationen där jag vanligen går av – jag kunde inte slita mig från handlingen och när dörrarna åkte igen kunde jag bara konstatera att det fick bli en längre promenad till jobbet den morgonen.

Under andra veckan av min tid ensam hemma hade ”New Moon” premiär och jag satt som ett förtjust litet barn i biosalongen och väntade på att filmen skulle börja. När salongen släcktes ner smög sig en rysning längs med ryggraden och jag fick gåshud över hela kroppen. Äntligen!

Som ni förstår klarade jag mig mycket bättre än väntat utan familjen. Visst, jag längtade efter dem så att hjärtat värkte. Vi pratade i telefonen varje dag men samtalen blev ofta korta eftersom de skulle iväg till poolen, stranden eller något annat härligt, och jag virade filten tätare om mig och sjönk åter ner i den värld som fick agera substitut när familjen inte fanns hos mig.   

Idag, två år senare, har jag riktigt längtat tills näst sista filmen har premiär och nu i november är väntan över. Tillsammans med två nära vänner, som älskar historien lika mycket som jag, ska jag återigen få luta mig tillbaka i biomörkret och bara njuta. För att riktigt komma i stämning läste jag i dagarna om sista boken och den var precis lika bra den här gången – och jag blev i princip lika okontaktbar. Så nu är jag redo. Snart är det dags…