Minnen

På väg hem från jobbet härom veckan kliver jag på tunnelbanan som vanligt. I vagnen sitter ett sällskap äldre herrar – fyra-fem stycken, i 70-årsåldern. Ingen av dem ser bekant ut men jag lägger ändå märke till dem. Två av dem ska gå av på samma station som jag och jag tycker mig se luffarprickar på den enes hand. Jag tittar till igen men har sett i syne. Där finns ingen tatuering men jag översköljs plötsligt av minnen av min morfar.

Vi delade födelsedag, jag och morfar, och skojade alltid om att vi skulle tillbringa en födelsedag på Café Opera. Vi skulle beställa en varsin tallrik havregrynsgröt och skratta när servitören förvånat tog emot vår beställning. Sån var han, morfar, full av hyss och upptåg. En julafton skulle morfar dela ut klapparna. Han bestämde att så inte skulle ske förrän barnbarnen sjungit ”Ja må han leva” för honom, trots att det var ett halvår kvar till hans födelsedag, så det var bara för oss att klämma i.

När man ringde på dörren hemma hos mormor och morfar kunde man aldrig riktigt veta vilket hyss man skulle mötas av idag. Det började oftast redan när vi ringde på. Morfar hörde att vi var på väg i trappen och det var sällan vi släpptes in utan att övertyga honom att vi inte var försäljare eller annat löst folk. Självklart visste han att det var vi och han skrockade förnöjt när han väl släppte in oss. Mormor i sin tur satt då oftast i soffan i vardagsrummet – med en cigarett guppandes i mungipan, stickningen i högsta hugg och en toffel vippandes på kanten av foten, som om den skulle ramla ner när som helst. När vi kom in tittade hon upp över glasögonbågarna, log och suckade ”Arne” åt morfars bus. Sen bjöds det på fika; mormors hallongrottor och morfars solbullar.

Tillsammans med morfar fick jag dricka kaffe. Med massor med mjölk och under största möjliga hemlighetsmakeri. Någon gång när morfar var barnvakt hos mig och storebror blev vi osams. Förmodligen jag och storebror och säkert inte särskilt allvarligt. Dock tillräckligt allvarligt för att jag skulle bestämma mig för att rymma hemifrån. Morfar skrattade bara och hjälpte mig med bagaget. Jag packade täcke, kudde och docka och morfar ordnade lite vatten och en bit bröd. När jag beslutsamt stegade hemifrån stod morfar i fönstret och vinkade. Det tog udden av det hela måste jag erkänna. Jag rymde så långt som till gångtunneln kanske 100 meter hemifrån, där jag packade upp, åt min skrala matsäck och bäddade ner mig på marken. Det tog inte lång stund innan jag flyttade hem igen…

Morfar. Jag skäms lite över att jag knappt ägnat dig en tanke mina senaste födelsedagar men nästa gång lovar jag att göra det. Kanske över en tallrik gröt – då ska jag le lite för mig själv och tänka på dig.