Så länge vi har varann

Igår kväll sökte jag med ljus och lykta efter inspiration till ett nytt inlägg. Visserligen har jag några halvfärdiga inlägg som ligger och väntar men de känns inte riktigt rätt…än. Därför rotade jag runt bland mina gamla dagböcker och brev men nej, ingenting kändes bra. Det finns en historia där någonstans som vill bli berättad men jag har inte lyckats gräva fram den…än.

Min make noterade mina uppgivna suckar och tunga steg och kom med ett förslag som för honom var självklart: ”Du kan väl skriva om din fantastiska familj – och särskilt din underbare make!” Jag skrattade kort åt hans förslag men tänkte sen: Varför inte?! Jag gör det!

Min man är verkligen en fantastisk människa men jag kan knappast tillstyrka att det är som Alex Schulman säger, nämligen ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”. För att vara med honom är ibland som att kämpa sig uppför en brant uppförsbacke, i snålblåst och blötsnö, och jag blir helt utmattad. Det finns ingen som kan driva mig till vansinne som han gör och det finns heller ingen som vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska se rött. Men det finns heller ingen som känner mig så väl som han gör, som inom en sekund kan läsa av min sinnesstämning och höja mig till skyarna på ett sätt jag inte trott var möjligt. Efter våra 13 år tillsammans kan han beundra mig såsom det var den första gången han såg mig. Titta på mig när jag är sömndrucken, rufsig och mysklädd och säga att jag är det vackraste som finns. Och mena det!

Vi är bästa vänner på ett sätt jag inte trott var möjligt. Det finns tillfällen under vårt liv tillsammans när vi verkligen varit på botten. När vi kastat saker omkring oss och sårat varandra på oförlåtliga sätt. Men vi har ridit ut alla stormar och på ett klichéartat nästan otänkbart sätt, kommit ut starkare på andra sidan. Vi är så olika som två människor kan vara och ibland undrar jag hur han kan stå ut med mitt vissa gånger nyckfulla beteende. Men han gör det – för han älskar mig. Inte illusionen av den han önskar att jag var eller den mer spontana och obetänksamma personen han förälskade sig i, utan den person jag formats till under vårt liv tillsammans. Jag är helt säker på att jag ibland retar honom till bristningsgränsen. Det vore konstigt annars! Jag vill gärna tro att jag har en god insikt om den person jag är, som inte nödvändigtvis alltid är den person som jag skulle vilja vara, men jag förändrar mig inte i brådrasket och kan oftast inte heller backa fastän jag vet att mitt beteende just då är barnsligt och opåkallat.

Ett slående exempel på hur väl min man känner mig och också vilken enastående livskamrat han är, inträffade häromdagen, en vanlig vardagskväll. Han sitter i lägenheten (läs pojkrummet) ovanför garaget och spelar Playstation och jag ligger i soffan framför TV:n. Jag ligger där söndergråten och snörvlande och tittar på The Notebook. En oerhört vacker och känslosam film om den stora kärleken, ett livslångt förhållande och ödet. När han kommer in för kvällen frågar han först om jag sovit gott. Han vet mycket väl att jag oftast somnar i soffan även om jag låtsas att jag är vaken. Jag snyftar fram till svar att jag inte alls sovit. Ett annat scenario skulle ha kunnat utspela sig här. Han skulle ha kunnat fnysa åt min (över)känslighet och påpeka att va fasen, det är ju bara en film. Vad är det att böla för?! Min make skulle aldrig säga så. Han ler förstående mot mig och säger: ”Men älskling, varför utsätter du dig för det där? Du vet ju att vi (!!) inte klarar av att titta på sådana filmer”. Sen kommer han fram, stryker mig över håret och kysser min panna. Precis så är han, min man! Jag älskar dig...