Jag kan själv!

Vid eftermiddagshämtningen småpratar jag med yngsta sonens dagisfröken (känsliga läsare utbyter lämpligen benämningen till förskolepedagogen). Hon försöker uppmuntra sonen att berätta någonting för mig men han plutar surt med munnen och fräser till henne. Det betyder att han berättar om och när han vill, inte när hon säger det. Hon skrattar till, tittar på mig och säger: Jag förstår inte alls var han fått det där ifrån. Storebror var ju inte alls likadan! Jag ler lite förläget och pekar på mig själv. Japp, det är jag och aldrig har jag förstått hur irriterande och frustrerande det är med en person som alltid kan själv och som blir hysterisk när det ändå inte fungerar eller om någon hjälper till. Mitt straff blev en karbonkopia av mig själv som snart uppnått den aktningsvärda åldern om 3 år. Pust!

Tro det eller ej, jag är medveten om vilken sorts person jag är men inte förrän nu har jag riktigt insett hur min omgivning påverkats av och förbannat det. Redan från det att jag började kommunicera uttryckte jag övertygelsen att: Jag kan själv! Erbjud mig inte hjälp – det gör att jag känner mig misslyckad. Att du tror att jag inte kan. När jag själv inser min gräns (läs OM), ber jag om din hjälp. Ofta för sent men beslutet är mitt och jag vet att jag försökte på alla sätt.

Det finns många konkreta exempel. Ett är på syslöjden, när vi skulle sticka. Jag var lite osäker på tekniken och ville därför att läraren skulle visa mig hur man gjorde. Observera – förklara eller visa men ge fasen i min stickning! Läraren begick det fundamentala misstaget att ta min stickning ifrån mig – i all välmening naturligtvis – hon ville ju vara pedagogisk och riktigt visa för mig hur man gjorde. Jag blev hysterisk men sa ingenting. Om hon stickade en maska kunde jag inte stoltsera med resultatet och säga att jag gjort tröjan (eller vad det nu var) alldeles själv. Så fort läraren vände sig bort, repade jag upp alltihop och började från början. Jag kan själv! Skrattretande, eller hur? För något år sedan var jag på en kurs med några arbetskamrater för att lära mig att sticka raggsockor. Jag vill nu gärna tro att jag är vuxen och besitter en god mängd självinsikt men i dessa sammanhang kommer barnet i mig verkligen fram. Det var något jag inte riktigt fick till och jag bad om hjälp. Kursledaren tog stickningen ifrån mig och visade hur jag skulle göra. Jag kände genast att det började hetta om kinderna och hur jag i rena ilskan pressade ihop käkarna. Utåt log jag: Ja, tack, nu förstår jag (men ge f-n i min stickning jä-a kä-ing!). Hon vände sig om och jag upprepade proceduren från tidig ålder – gör om, gör själv…

Min man blir minst sagt irriterad över mitt beteende. Våga be om hjälp! Jo, jag vågar men jag vägrar. Jag riktigt sväller när jag slutfört uppdraget för stunden. Ha, ha – jag klarade det! När nu yngsta sonen beter sig precis likadant blir jag frustrerad. Varför blir du så arg, jag vill ju bara hjälpa till. Du behöver inte klara allt själv. Maken skrockar belåtet: Där ser du hur det är! Ja, nu förstår jag hur det är och vad mina föräldrar först och nu min man tampas med. Jösses! Men kommer jag att förändra mig? Troligen inte – för jag kan själv!