Att göra skillnad

När jag fyllde år häromveckan fick jag bl a en bok av en vän och jag påbörjade den igår, med skräckblandad förtjusning. Det är en sådan bok jag egentligen inte vågar läsa längre – den handlar om barn i nöd.

I yngre år förstod jag aldrig innebörden av mammas (och pappas) ”Varför hörde du inte av dig?” eller ”Förstår du inte att jag blir orolig?”. Jag förstod inte heller varför min mamma var så fånig (tyckte jag) som inte kunde titta på nyhetsinslag som berörde utsatta barn, läsa böcker eller se filmer med liknande tema. Vadå, det rör ju inte oss?! Den 4 augusti 2005 förändrades allt. Jag blev mamma!

Förändringen kom inte över en natt utan smög sig på successivt. En dag kände jag att alla barn, i hela världen, var mina. Allt lidande – alla barn som far illa och alla föräldrar som drabbas – känns också starkt hos mig. Och jag fick välja (mamma, jag är där nu!): Jag kan inte ta in det. Jag kan inte bära all den smärtan i mitt hjärta. Nu började jag sålla i böcker, artiklar, filmer… Ingenting som rör barn och föräldrar som lider, tack!

Vändningen kom igen. De senaste branscherna jag jobbade i gav mig ingenting rent själsligt. Jag utvecklades, visst – både vad gäller kompetens och lön men det räckte inte. Då kom jag i kontakt med det jag jobbar med idag och sade på ett tidigt stadium till min nuvarande chef att: Jag skulle aldrig kunna jobba med det här. Jag skulle lida med varje familj och aldrig kunna lämna jobbet när jag går hem.

Det utvecklades på ett annat sätt än jag kunnat förutspå och här sitter jag nu. Jag gör skillnad! Jag vet, jag har inget direkt att göra med de stora förändringar och de insatser som görs men jag är en kugge i hjulet. Jag är en del i det som förbättrar och den tanken är nästintill svindlande.

Så nu läser jag boken. Jag räds, gråter och lider men jag läser. Jag vågar nu!