Inga konstigheter

Den där minstingen vi har. Han är likt ett Kinderägg med tre önskningar i en. Eller, han är precis som storebror liksom alla de där önskningarna vi drömt om och sen allt det där vi tydligen fick för våra synder… Och han är så mycket 6-åring nu att jag ibland måste stänga dörren om mig och andas långa djupa andetag för att komma i fas igen.

Han är högljudd och lever om. Han bråkar och stökar. Han är obstinat och bestämd. Han går på likt en ångvält. Men liksom balen på slottet är han också alldeles alldeles underbar.

Som igår. Jag försöker lugnt och stillsamt att förklara att det inte är så långt kvar till läggdags nu. Att om han vill ha kvällens äppelbåtar, då är det dags att sluta spela nu och sätta sig med skålen i soffan framför barnprogrammet.

Han säger ”snart” och ”vänta lite”. Jag lirkar försiktigt och klargör att jag faktiskt inte kan vänta, att klockan går vare sig vi vill eller ej. Att det snart är dags för tandborstning och sängen och ja, det är som det är.

Men han… ”JAG gör som JAG vill. Det är DET jag gör!” Jaha. Frågor på det?