Förnuft och känsla

Jag har alltid satt en viss stolthet i att göra som jag vill – och inte som andra säger. Att strunta i direktiv och rekommendationer. När andra sagt ”Jag kan inte för att jag […]” så har jag fnyst och tänkt ”Äh, klart du kan, om du vill”. Både skolläkare och syokonsulent i högstadiet försökte gång på gång få mig att överväga en annan gymnasieinriktning; en allergiker ska väl knappast bli djurvårdare? Pyttsan, tänkte jag. Husläkaren insisterade senare på att vi skulle lämna bort katten: En gång allergisk, alltid allergisk. Men nej, även han hade fel kunde jag triumferande konstatera. 

Sen kom vår andra son… Han, som mest liknade en rödflammig prickigkorv sen födseln, med klåda, eksem, svullna ögon och så småningom ansträngd andning. Runt halvåret gammal fick vi svart på vitt och inget annat kunde göras. Jag grät när jag fick beskedet. För vår älskade son som drabbats och för vår underbara katt som inte längre kunde vara en del av vår familj. Jag satt med sonen i famnen och bannade mig själv för att jag inte förstått tidigare. För att jag chansat. Sen borrade jag ner näsan i kattens mjuka päls och sa förlåt, jag kan inte göra något annat. Beslutet i min hjärna fattades i samma ögonblick som läkaren gav mig provsvaren men mitt hjärta kunde inte förstå. Det var egentligen aldrig något val. Men när jag tillåter mig att sakna henne värker hjärtat nästintill outhärdligt.

Jag har aldrig sett det så som att jag har begränsats i mitt liv. När jag var liten såg mina föräldrar till att jag inte utsattes för något som kunde göra mig sjuk. Och ibland var olyckan trots allt framme och resulterade ofta i sjukhusbesök. Så fort jag kunde föra min egen talan så gjorde jag också det. Jag kan själv och jag bestämmer själv! Visst, eftersom jordnötter är nästintill dödligt för mig är det bara dumt att utsätta mig för den risken men när det gällde det andra balanserade jag gärna på gränsen. En guldhamster, det går väl? Hästar är väl inte så farligt? Hundar då, om jag bara lånar en någon gång då och då? Jobba med djur, det ska väl gå? Skaffa katt, varför inte? Och det gick! 

Men min son, han kan inte välja än. Vi måste välja för honom och skapa en vardag som ska vara naturlig. Medicinerna blir fler och fler och restriktionerna ökar. I vår vardag möts vi inte alltid av den förståelse vi skulle önska. En förståelse för allvaret i situationen och de konsekvenser vi drabbas av när man inte tänker efter. Det finns familj och vänner vi aldrig besöker. Det går helt enkelt inte! Vi får mötas på andra sätt och visst, det är en enorm förändring. Men aldrig en begränsning. Vårt liv började på riktigt när barnen kom och allt annat är oviktigt. Jag kan sörja i min ensamhet men aldrig låta honom tro att vi gav upp något. Vi väljer allt för barnens bästa och när han är tillräckligt stor kan han välja själv. Inga begränsningar, bara möjligheter att göra andra val!