Substans

Jag funderar intensivt på vad jag vill att nästa inlägg ska handla om. Det finns många anekdoter och historier men jag vet inte riktigt vilken jag ska välja.

Apropå historier. Jag har skrivit otaliga litterära verk av varierande innehåll, kvalitet och omfång. Många av dem handlade om ond, bråd död och de historierna skrattar jag istället högt åt idag. Efter ett avsnitt av Barnjournalen blev jag väldigt inspirerad till att skriva en högaktuell, politisk och samhällsskildrande berättelse(!). Behöver jag nämna att jag tog mig en väldig massa vatten över huvudet men vadå, ambitionen var enorm!

Boken fick namnet "Nidji". Jag skrev den någon gång i början av mellanstadiet och har den kvar i en låda på vinden. Historien kretsade kring pojken Nidji. Han var i min ålder och flydde från ett krigshärjat Irak. Han bosatte sig med sina föräldrar i Tyresö (på Sikvägen om jag minns rätt) och blev bästa kompis med den jämngamla grannen Janne. Jösses, vilken svulstig historia! Den innehöll allt från Ayatollah Khomeini till vardagen i skolan. Namnen på medlemmarna i Nidjis familj var alla variationer på samma tema: Nidja, Nidjito, Nidjana osv. Varför gå emot ett vinnande koncept?!

Ni förstår säkert att det inte utmynnade i någon flyktingskildring av substans. Mina erfarenheter av världen var minst sagt begränsade (hade varit en vecka i London, det var det). Och flyktingar och krig? Nä, där stod nog Barnjournalen för det lilla jag visste.

Efter Nidji återgick jag till mina mer lättsmälta historier. Skrev uppföljaren till den omåttligt populära (ja, alla i klassen läste den ...) "Ekorren" - om Megan som bodde med sin pappa på hotell Park Court i London (pappan arbetade som portier på hotellet). En dag träffade hon en talande ekorre i Kensington Garden och resten är, som man säger, historia...