Igår gick jag för andra veckan på ett street dance-pass. Första gången gick jag dit med inställningen att ”det här kommer förmodligen inte gå bra men jag älskar ju musik och dans så nu kör jag ändå”. Jag kan röra mig, det vet jag, men det var många år sedan jag lärde mig en ny koreografi och logiskt sett förstår jag att det är en förmåga som behöver övas upp igen. Jag kan inte vara bäst på en gång och troligen kommer jag ha svårt att följa med de första gångerna. Ok, jag fattar.
Första passet gick bra. Jag var varken bäst eller sämst, jag hängde med i koreografin och jag hade kul! Det var svårt, absolut, men det gick och jag kände mig sprudlande glad efteråt. Sen, igår, andra passet. Ny instruktör, ny koreografi. Härlig musik och jag kände mig taggad. Men sen… Ett par åttor in började jag tappa räkningen, något steg jag inte fick till och självförtroendet vacklade. Och här startar den Johanna-process som är oundviklig. När självförtroendet sviker tappar jag fokus. Eller nej, mitt fokus övergår till ett tunnelseende där jag bara kan se hur jag misslyckas där de andra lyckas. Jag blickar nervöst mot klockan på väggen. Har inte timmen gått snart? Förnedringen är total och min nedåtgående spiral är ett faktum. Jag blir som ett litet barn och all kraft övergår till att överhuvudtaget stanna kvar i salen när jag egentligen vill ge upp, springa därifrån, gråta över hur misslyckad och usel jag är och konstatera att jag inte har någonting kvar av den dansare jag en gång var. Eller var jag verkligen det? Kanske var jag aldrig bra? Förmodligen var jag inte ens medioker vid närmare eftertanke.
När timmen är slut rafsar jag ihop mina saker och lämnar salen utan ett ord och jag bestämmer tyst för mig själv att aldrig igen. Jag kom, jag gjorde, jag misslyckades – och misslyckas gör inte jag. Jag är bäst eller inte alls. I vissa fall kan jag nöja mig med att vara bland de bästa men sämst – aldrig.
Den timmen färgade hela min kväll. Mitt misslyckande. Det som inte sker. Jag ger mig inte in i saker jag inte klarar av med bravur. Jag är envis, vetgirig och nyfiken men jag har alltid en röst i bakhuvudet som ifrågasätter min förmåga. Resultatet måste vara Med Beröm Godkänd, annars får det vara.
Nu då, när jag försöker se nyktert på situationen. Mitt huvud inser vad som hände och att jag kanske borde ge det en chans till. Men mitt hjärta skriker NEEEEEJ, gör det inte! Du kan inte, du skämmer ut dig, alla andra är så mycket bättre! Och uppgivet konstaterar jag att hjärtat kommer att segra – för jag, jag misslyckas INTE!
6 kommentarer:
Men vad nu då?
Det är klart att du skall gå dit igen.Slappna av, feel the flow.....
Snälla söta unge, det skall vara roligt,skit samma om det blir fel några gånger, alla är ialla fall fullt upptagna med sig själva så ingen tittar på dig. Om man kunde allt redan från början behövde man ju inte träna, det vet du.I skolan tränar man inte på det man kan, utan det man inte kan, det är vitsen vet du.
Detta påminner mig om när du var liten. När du fick en telefonbok skrev du alltid upp de telenummer du kunde utantill???? De är ju de du inte kan som skall skrivas upp. Parallelleln kanske inte var helt ok ,em du förstår säkert vad jag menar. Nu går du dit igen säger jag åt dig ....för du älskar dans och du kan dans även om du trampar fel ibland. HIT IT, Come on Joan, let`s get to it"
Mor
Men min älskade Lalalou. ..Nu tror ja allt att du e ute o cyklar... Jag om nån vet att du KAN dansa! Försök bara o säg emot när jag säger Källan, Coolingsborg, Marche , De där stället nere en våning under som ja glömt namnet på, Hirchenkeller, Harry B James o OP! ! Va säger du nurå? Tillbaks me dej♥ Puss o älskar
Puss på er och tack för peppande ord <3 <3 <3
Hm måste nog spendera mer tid med dig så jag lär känna dig ORDENTLIGT för det var nämligen mig du beskrev där uppe och jag hade ingen aning om att vi hade sådana likheter :)
Puss å kram på dig :)
Bra krönika på Magdalena Graaf's blogg tycker jag! :-) Härlig i alla sin enkelhet.
Läste läsarktönikan på Magdalenas blogg. Sluta hissa dig upp för ett par gråa hårstrån. Jag är 21 och har själv hittat ett par gråa hår. Tvivlar dock starkt på att jag blir gråhårig anytime soon. Känner jag mig gammal? Nej. Borde du känna dig gammal? Nej. Dessutom behöver du nog inte sträva efter att passa in bland 18-åringar som är ute och super. Kan du inte hellre glädjas åt din fina familj och det faktum att du slipper springa runt och fåna dig bland tonåringar? Tycker inte att man som 35-åring ska behöva ha sådana griller i huvudet. Njut av det liv du lever. Om man är ung eller gammal bestämmer man sälv. Det har inte med ett par gråa hårstrån att göra, utan ens sinne.
Skicka en kommentar